Forskning och studier är bra och behövs verkligen för att öka förståelsen. Det som kan vara utmanande är vad man ska mäta och vilka redskap som finns för att mäta detta. Om vi vill exempelvis vill mäta temperatur måste vi ha redskap som kan registrera det på ett bra sätt. Det kan ta tid att utveckla mätmetoder och redskap för att få en rättvisande bild. Man kanske inte har det på en gång.
Och bara för att forskning inte har visat vissa saker så innebär det inte att det inte finns. Det innebär bara att forskning inte har kunnat bevisa det (än). Innan människan exempelvis hade ”upptäckt” kvarkar så fanns de ju ändå, vi var bara inte medvetna om dem.
Det här är något som vi brottas med när det gäller träning, övningar och liknande. Hur ska man mäta om en övning har effekt? Hur ska man mäta att man blir bättre av en viss typ av övning? Frågan är även om det verkligen finns någon ”bästa övning” eftersom vi har så olika bakgrund, skador, erfarenheter, styrka, motorik och annat. Vi tänker att i väntan på att forskare kanske hittar ”den mest effektiva” övningen så fortsätter man att motionera och träna – och för återträning med övningar som startar i det lilla, bygger upp kroppen stegvis och har låg skaderisk.
Vad visar studier, om mätmetoderna är tveksamma?
När man läser studier vill man gärna gå direkt på resultaten för att se vad de visar, men det kan vara klokt att även kasta ett öga och ägna en tanke på vilken metod som använts vid studien, så att mätmetoden är vedertagen liksom anses ge tillförlitliga resultat. Om mätmetoderna inte anses tillförlitlig blir frågan vad resultaten egentligen visar.
Tittar vi exempelvis på en studie publicerad av Gluppe, Bö med flera, från 2018 så undersöks om ett 45 minuter helkroppsträningspass i grupp till musik per vecka, minskar bredden på en rektusdiastas.
Mätmetoden som använts för att mäta rektusdiastasen i studien är fingermetoden – se foto nedan. Här mäts avståndet mellan de raka magmusklerna med fingrarna. Denna mätmetod har låg tillförlitlighet och rekommenderas inte att användas vid vetenskapliga studier (Bursch, Mota).
Fingermetoden anses ha viss tillförlitlighet när en och samma person (intrarater reliability) upprepar mätningen – troligen spelar det in hur van testledaren är att mäta – men fingermetoden rekommenderas inte för studier. Med intrarater reliabilitet avses att en och samma person kan få liknande resultat om mätningen upprepas.
Däremot har fingermetoden låg tillförlitlighet mellan olika testledare (interrater reliability). Med det menas att olika testledare får olika värden vid mätning av samma kvinna, och värdena kan skilja sig mycket åt. Resultatet blir inte tillförlitligt.
I Gluppes studie mäts deltagarna med fingermetoden, av olika testledare vid de skilda tillfällena.
Frågan är vad resultaten från studien säger, eftersom mätmetoden som används inte är tillförlitlig, framför allt inte när metoden används på det sätt som den gör i studien.
Fotot ovan på fingermätning av rektusdiastas har ingen koppling till studien som vi skriver om.
Det vore intressant om studien upprepas med ultraljudsmätning istället, för att se om 45 min helkroppsträning* i gruppformat till musik, en gång i veckan påverkar rektusdiastasen. Ultraljud är den mätmetod som anses ge mest ”korrekta” svar och där liknande mätningar kan produceras av olika personer.
* Vid den studie som vi pratar om ovan tränades ben, armar, axlar, rygg, stretching, avspänning, liksom bäckenbottenknip och magövningar (exempelvis crunch, sneda crunch, magplanka, sidoplanka, stå på alla fyra, och ett magindrag) under ett 45 min gruppasset. I övrigt fick alla träna på som de önskade.
Är målet att diastasen ska minska?
Det är idag inte klarlagt att en person bör sträva efter att minska avståndet mellan magens raka muskler, det vill säga att rektusdiastasen ska minska – i alla fall inte för lätta eller medelstora rektusdiastaser (som ingick i studien ovan). För diastaser som klassas som stora kan annat gälla och här ser man i andra undersökningar stora effekter av operativt ingrepp. Mer om det i ett annat inlägg.
Det finns inte något tydligt samband mellan minskad rektusdiastas med några millimeter, med att besvär i kroppen minskar eller att patienten mår generellt bättre eller klarar sig bättre i vardagen.
Rent kliniskt och erfarenhetsmässigt ser vi att vissa personer kan ha 4 cm avstånd mellan magens muskler utan att ha några besvär alls, och de kan hantera sin kropp på ett bra sätt, belasta, träna och få bra kraftöverföring. Likväl finns det personer med 4 cm mellan magens muskler som har stora besvär och väljer att operera rektusdiastasen eftersom de inte har full funktion i kroppen, oavsett hur de tränar och försöker komma tillbaka till belastning och tyngre belastning.
Därför vore det intressant om fler parametrar undersöks i samma studie, för att bedöma eventuell träningseffekt. Kanske man kan använda vedertaget funktionsindex för att se hur personen upplever besvär i vardagen som att bädda en säng, gå i trappor och springa.
MammaMage ser inte att målet med rörelse och träning är att minska rektusdiastasen, utan att förbättra funktionen hos personen så man kan komma igång med mer träning och belastning. Vår app kan ge bra struktur för att få träningen gjord, ungefär som det finns appar som ger förslag på generella löpträningsprogram för den som vill komma igång att jogga. MammaMage appen innehåller enkla övningar med stegvis progression och en struktur som kan hjälpa dig välja vilka övningar som du ska prova. Funkar inte de vi visar, testa några andra övningar. Och sök gärna hjälp av en tränare eller terapeut som kan hjälpa dig att komma vidare och hitta något som passar just dig. Läs mer om våra tankar här.
Läs mer
Gluppe SL et al 2018, Effect of a Postpartum Training Program on the Prevalence of Diastasis Recti Abdominis in Postpartum Primiparous Women: A Randomized Controlled Trial. Phys Ther. 2018 Apr 1;98(4):260-268.
Bursch 1987 Interrater reliability of diastasis recti abdominis measurement. Phys Ther. 1987;67(7):1077-1079.
Mota et al 2013 Reliability of the inter-rectus distance measured by palpation. Comparison of palpation and ultrasound measurements. Man Ther. 2013 Aug;18(4):294-8