Idag är det en speciell dag. Jag fyller år och det är min mormors begravning. Det kändes ju lite tokigt i planeringen och min mamma sa först ifrån men jag kände bara att det blev så passande ändå. Födelsedagar var väldigt stort och viktigt i mormors och morfars värld och de fick mig alltid att känna mig så otroligt speciell när jag fyllde år. Den största längtan med födelsedagar var deras uppvaktning. Utan större medel än sin kärlek och närvaro. Därför känns det här bra och därför vill jag länka samman dessa två dagar än mer. Födelse och död, totala motsatser och lika olika känslosamt.

Jag har under det senaste året eller åren haft mycket tankar på döden och bekantar mig dagligen med tanken av att dö själv en dag. Hela alltet med död och ett avslutat liv, ett slut på en relation, starten av en saknad och sorg, vad döden gör med dem som blir kvar är svårt. Men det sätter mig i ett tillstånd av stilla eftertanke och jag har kommit att älska att vara i det. Jag har inte drabbats av chockartad och översvämmande sorg, vilket jag såklart är glad för men tänker ofta på ändå. Det är något i mig som blir så levande av att tänka på att det kan ta slut. Bara ta slut. Inget är för evigt, ingen lever för evigt och det gör själva livet till livet.

Så, 31 levda år. Jag fick ett år till. Älskar att bli äldre, älskar att mogna, gå längs min livsaxel, känna blomning i mitt inre och hitta min plats på jorden. Älskar att se och ta in allt det som gör mig till mig. Som mormor. Så tack mormor.

Tack för bubbliga lakan, bubbliga bad, bubbligt vatten och bubbliga skratt. Tack för din varma, mjuka famn som alltid mött mig. Din mjuka kind mot min. Tack för all mat, för arvet av hur en god och viktig familjemiddag äts. Tack för alla proppfulla matlådor, för allt sött, salt och surt. Tack för att du gjort mig välbalanserad. För att samvaro och kärlek inte kan utmanövreras av trender. Tack för alla morgnar i köket ätandes löskokta ägg på tallrik, sippandes på färskpressad apelsinjuice, i solens värmande strålar mot nyvaken barnhud. Tack för alla smaker, jordgubbskräm och rabarberkräm med vispgrädde. Äppelmos och saft. Din äppelmos och saft är byggstenar i alla mina celler och jag bär dem alltid i mig. Liksom att jag bär den kvinna som du öppnat vägen för. Du som stått för det typiskt kvinnliga, gjort det som förväntats men ändå banat vägen för oss genom handlingar som har kommit att röra vid vår framtid. Du som klarat allt. Urmodern. Matriarken. En av dem som gått vägen innan oss.

Idag tar vi ett sista farväl, lilla mormor. Utan dig vore jag inte den jag är, jag älskar dig för det. Tack.