Vecka 37 and counting…

Vecka 37 and counting…

570
0
Dela

Så var det dethär med tiden som springer iväg. Trots att jag inte jobbar, absolut inte promenerar eller rör mig särskilt fort och mest väntar på bebis så tycker jag inte att tiden går särskilt sakta. Jag har en känsla av att det har en hel del att göra med min stora tjej. Jag blir otroligt trött av alla morgonbestyr, lämning på förskola, förberedelse av middag, städning och hämtning på förskola för att sedan leka och laga middag innan mannen kommer hem. Det är liksom full fart och dagarna går enligt fasta rutiner. Jag försöker vila och träna hemma (rehab/prehabträning och lite yoga/Bodybalance för det mesta) så gott jag kan/hinner/orkar och går på mina besök på mödravårdscentralen och hos sjukgymnasten. Jag märker stor skillnad på kroppen och nivån av bäckensmärta när jag prioriterar träningen och får akupunktur en gång i veckan, jämfört med exempelvis påskhelgen som ”endast” var leka, lyfta, busa, bära, mysa och äta god mat. Det är förvånansvärt tungt. 

För min del handlar det mest om att göra de sista veckorna så bra som möjligt nu. Att försöka träna på ett snällt sätt för att lätta på smärtan och samtidigt orka leka med Lovina. Att inte promenera mer än nödvändigt för att undvika smärta och sammandragningar (som kommer så fort jag tar ett par steg i följd). Att förbereda för bebis ankomst, utan att göra för mycket. Jag märker stor skillnad på hur väl förberedd jag var inför första förlossningen jämfört med nu, rent praktiskt. Frysen var fylld av fika och matlådor, Lovinas säng var monterad och bäddad många veckor innan beräknat datum (vilket hon faktiskt föddes på!) medan spjälsängen till nya bebisen ligger i sin kartong under våran säng fortfarande. Jag hade packat en förlossningsväska i god tid innan och även köpt på mig väldigt mycket olika grejjer som jag trodde att jag skulle behöva (exempelvis amningsbhar som inte alls passade bröststorleken efter förlossningen). Denna gång vet jag att allting löser sig eftersom och att man inte behöver sådär otroligt mycket grejjer innan bebisen kommer (babyskydd, vagn, skötbord, babynest, bärsjal och lite andra ”stora” saker jag tycker är viktiga är trots allt färdigt för länge sedan, en del är ju kvar från Lovinas bebistid). Har börjat tvätta upp lite bebiskläder, köpt lite blöjor, bindor och amningskupor, letat fram lite amningslinnen/bh-ar samt skaffat en plan för barnvakt i olika situationer . Det är nog en av de sakerna som stressar mig mest denna gång, att Lovina ska ha det bra och att det är svårt att planera innan förlossningen faktiskt har startat. Jag har dock bra människor i min närhet som kommer att ta väl hand om henne när den dagen kommer. Jag försöker bara landa i vetskapen och hitta ett fokus på att bli mamma för en andra gång. Där hjälper yogan mig väldigt mycket, att våga vara i nuet och i min kropp. 

Det känns lite vemodigt att denhär graviditeten snart är över, jag tycker verkligen att den har gått fort, men samtidigt så börjar jag längta efter den lilla bebisen som så bestämt sparkar mig i revbenen flera gånger varje dag. Den ligger med huvudet långt, långt ner i mitt bäcken (vilket också skapar en speciell smärta…), ruckbar, men redo att födas och det börjar bli väldigt trångt. Det kan dra igång om ett par dagar lika väl som det kan dröja över en månad innan vi får träffas. Den vetskapen gör mig faktiskt ingenting för tillfället, även om känslan är att det inte kommer att dröja ända till mitten av maj, men det kan givetvis vara önsketänkande också! 


Nu längtar jag efter att träffa den där lilla personen som gömmer sig där inne och även efter att kunna promenera och leka utan smärta. Snart så. 

Skriv en kommentar

20 − sexton =