Tankar kring träningen de sista veckorna…

Tankar kring träningen de sista veckorna…

987
0
Dela

Jaha. Dethär med träningen just nu. Höggravid. Bäckensmärta av olika slag. Framförallt smärta för att bebisens huvud är ruskigt långt ner nu. Och så sammandragningar vid mer än tre steg utanför dörren. Sedan var det ju dethär med tröttheten. Och det dåliga humöret. Hormonerna. Träningslusten som knappt finns där, och bristen på ork. Vet ni vad som hjälper mig mest just nu? Mot det mesta av ovanstående? Jo. Träning.

Nu snackar vi inte ”regelrätt träning” där man får svettas, ta i, komma upp i puls eller trötta ut musklerna. Nej, nu snackar vi långsamma rörelser, yoga, rehabträning, aktiveringsträning och eventuellt lätt styrketräning. Vi snackar hemmaträning (för att jag inte orkar/kan/vill/bör promenera hela vägen till gymmet). Men vet ni, det är också träning. För mig som i vanliga fall instruerar ett par klasser i veckan och gärna tränar ytterligare ett par gånger så är det tufft att acceptera ovanstående som träning. Det är mentalt utmanande att faktiskt tycka att det är okej att ”bara” göra sina rehabövningar. Men faktum är att jag har insett att det är okej. Det är till och med toppen. Att jag faktiskt orkar, vill och kan köra ett par pass med rehabövningar i veckan. Kanske en gravidanpassad BODYBALANCE på hemmaplan eller lite yoga. Det är inte bara bra, det är perfekt för mig just nu och jag klappar mig själv på axeln efter varje pass. Det finns faktiskt träning som man kan ägna sig åt genom hela graviditeten om man vill, allt beror på vilka förutsättningar man har! 

Min förra graviditet så tränade jag massor, hela vägen till förlossningen. Jag var på både BODYPUMP och SH’BAM de sista veckorna och jag kände mig stark och ”duktig”. Jag njöt av att nästan kunna träna på ”som vanligt”. Denna gång kommer jag som sagt knappt utanför dörren, men, jag känner mig faktiskt stark nu också. Jag känner framförallt att jag har en större acceptans för kroppens förutsättningar och en större ödmjukhet inför det som kroppen faktiskt går igenom. Jag försöker inte köra på ”som vanligt” utan jag anpassar verkligen träningen till rådande förutsättningar. Jag har visserligen helt andra förutsättningar denna gång, men också en annan mental inställning. Jag försöker inte vara ”duktig” utan jag försöker vara ärlig med mig själv, lyssna på kroppen och ge den det den behöver. 

SH’BAM med Dorotka Baburin i vecka 37/38, min första graviditet. Lyckan att kunna dansa var enorm! 

Det kan vara tufft med kroppens förändringar under en graviditet, framförallt om man som jag är van att träna mycket och ha full kontroll på kroppen. Min första graviditet kunde jag som sagt träna på, men jag gick upp 22 kg ändå, vilket var en enorm mental utmaning att hantera. Denna gång kämpar jag med smärtor och rörelseinskränkningar men har ”bara” gått upp 13 kg (hittills). Viktuppgången är ingenting jag fokuserat på vid någon av graviditeterna utan det har fått ”bli som det blir”. Förra gången jobbade jag massor och åt väldigt oregelbundet, mycket vitt bröd och mycket fika. Denna gång har jag varit mammaledig och sjukskriven. Haft tydliga rutiner och mattider på grund av Lovina och ätit mindre vitt bröd, men fikat minst lika mycket. Jag anser inte att en graviditet är en tid i livet när man bör fokusera på vikten eller exakt vad man äter. Men, jag mår som bäst om jag äter regelbundet, bra ”riktig” mat, ett par mellanmål och så lite fika då och då. Det gäller dock inte bara som gravid, jag har alltid samma synsätt på mat. Balans är det bästa och i min balans ingår fika! Jag har dessutom tränat mycket mindre denna gång (på grund av graviditetsrelaterade besvär), men jag mår mycket bättre på ett psykiskt plan. Sedan är det ju givetvis en helt annan aktivitetsnivå nu. De sista veckorna av förra graviditeten så hade jag graviditetspenning och sov jag tills jag vaknade, tränade på något sätt under någon timme varje dag och sedan satt jag i soffan eller fikade med vänner. Denna gång är det full fart från klockan 06 på morgonen och saker som måste hinnas med under tiden lillan är på förskolan för att sedan leka/ta hand om henne under hela eftermiddagen och kvällen, oavsett hur jag mår så kan mina behov och känslor aldrig komma i första hand. Det är ett helt annat liv, på både gott och ont. 

Den mentala biten av en graviditet och kroppens förändringar pratas det inte så mycket om. Beroende på vem man träffar så får man antingen en klapp på axeln för att man orkar träna på ett eller annat sätt eller då blir man ifrågasatt för att man tränar, när man ”borde passa på att ligga på soffan”. Det finns ingenting som är rätt eller fel. Det finns ingenting man ”borde” göra då varje graviditet är unik och varje kvinna behöver olika saker. Självklart finns det alltid hälsofördelar med att träna, men om man inte kan eller vill så är det faktiskt en begränsad period i livet och inget tillstånd som varar för alltid. Det är okej att låta bli, för vissa kanske det faktiskt är en förutsättning för att må bra. Vad andra människor tycker eller tänker är irrelevant i sammanhanget och varje kvinna behöver få göra som hon själv vill, utan skuldbeläggande eller åsikter från folk runt omkring. Jag gör varje pass för min egen skull, inte för att lägga upp en bild på Instagram (som för övrigt visar just ett ögonblick av en dag, kom ihåg det!). Jag tränar för att jag mår bra av det, framförallt psykiskt, och för att jag vill ha så bra förutsättningar som möjligt för att komma tillbaka till en stark och funktionell kropp efter förlossningen. Det enda som egentligen behövs i träningsväg för alla är acceptans och förståelse, kärlek och stöd. Oavsett vilka val den gravida kvinnan gör och av vilka anledningar. 

Rehabträning i vecka 38 denna gång. 


Jag kan bara ge mina tips och råd utifrån mig själv och mina två (väldigt olika) graviditeter och jag står fast vid att träning på ett eller annat sätt har hjälpt mig att uppskatta och njuta av även denna tid i livet! Jag är otroligt tacksam att jag kunde gå på gruppträning under hela min första graviditet men också över att jag denna gång träffat en fantastisk sjukgymnast som hjälper mig med träningen under min andra graviditet. Trots bäckensmärta av olika slag och foglossning som startade innan jag ens visste att jag var gravid så upplever jag ändå att jag faktiskt kan träna, om mår bra av det (vilket är otroligt viktigt för mig mentalt). 

Hemmaträning i vecka 37 denna graviditet. 

Med detta inlägg vill jag bara ge en liten bild av hur det kan vara med träningen under en graviditet. Framförallt för mig som faktiskt älskar träning i allmänhet och gruppträning i synnerhet. Jag vill inte ge några pekpinnar eller dåliga samveten. Inte ge några direkta träningsråd heller. Jag vill nog egentligen bara skicka ut en hel hög med kärlek till alla er som (av olika anledningar, det behöver inte vara en graviditet!) kämpar med träningen eller tankarna kring vad man borde göra eller inte göra. Magkänslan mina vänner. Kroppen är ofta smartare än man tror och om man stannar upp och lyssnar så har man ofta det uppenbara svaret precis framför näsan! 

Skriv en kommentar

1 × 5 =