Presenterar stolt vår nya ambassadör

Presenterar stolt vår nya ambassadör

1995
0
Dela

I dag kan vi stolt presentera vår nya ambassadör för Mamatummy Day 25/4: Jenny Aakula.

Här har vi skrivit ned Jennys berättelse, bland annat om hennes DO anmälan (diskrimineringsombudsmannen), hennes väg att få en diastasoperation och hennes arbete att påverka politiker och andra att få till en annan syn på problemen man kan drabbas av under en graviditet och förlossning.

Läs mer om Jenny här och här (där Jennys foto är lånat från).

 

//”Jag är Jenny Aakula vintagefrisör, kulturpristagare i Ödeshög och vinnare av Årets Östgötska konsthantverk 2015, det värsta och det bästa året någonsin i mitt liv. Året då jag landade på botten men även året då jag fann en väg upp igen.
Jag har två underbara busungar, Valdemar 5år och Viktor 2år. Vi bor i våra drömmars hus, en gammal ödegård på Heda slätten i Östergötland som jag med min sambo Dennis försöker väcka till liv med tålamod och kärlek. Exakt på samma sätt som jag måste väcka min kropp till liv igen. Tålamod och kärlek. Min läkare har sagt att jag är i form som en 82 åring, så jag får börja där.

Innan barnen levde jag ett aktivt liv. Klättrade klättervägg, cyklade, åkte inlines, arbetade hårt med mitt frisörföretag och älskade att dansa bugg, gräva i trädgården och bära tunga jordsäckar, stenar och byggmaterial. Efter barnens födelse, har min hälsa gått neråt som en ruschkana i spiral. När jag landade på botten i juli ifjol blev jag tillslut så fysiskt dålig av mina skador att jag inte kunde sköta varken mina barn eller mitt företag. Utan diagnos och utan hopp om att bli bättre. Det visade sig att jag hade 2 avslitna muskler i underlivet och en skada på en bäckenbottenmuskel, kombinationen med en bukväggsdiastas gjorde att jag nästan inte suttit ihop muskulärt på insidan, från bröstbenet och ner, vilket gett mig kroniskt inflammerad rygg, diskbråck, urininkontinens, magproblem och underlivsbesvär.

Jag är inte min skada. Med den har format mitt liv så till den milda grad så att den fått mig att kämpa för livet på ett sätt jag aldrig trodde fanns inom mig. Jag är numera aktiv i det ideella nätverket Våga Vägra Förlossningsskador.

Jag har läst forskningsrapporter och gått på otaliga onödiga läkarbesök som inte lett någonstans, och ständigt fått höra att jag är fet, har dålig hållning och inte vill arbeta, och att jag får skylla mig själv som valt att föda barn. Det avgjorde saken! Jag har uppvaktat lantråd, politiker, tjänstemän, patientnämnden, chefen för US i Linköping, mailat runt, letat läkare, sakkunniga, kirurgföreningar, och läkarorganisationer i mitt förtvivlade sökande efter vård. Jag valde att sluta vika undan och istället forcera, gå vidare för att slåss för inte bara mig, utan för alla kvinnors rätt till hälsa och att bli återställda efter en förlossning. Och jag hoppas inspirera er andra att våga stå på er, våga vara obekväma och våga bråka! Efter en lång kamp som delvis bevakats både av svt , lokalpress, lokalradio, internet och kvällspress, har jag insett att såhär behandlas tusentals kvinnor varje år då de söker hjälp för sina problem. Jag har stöttat och fortsätter stötta i den mån jag själv orkar.
Den utdragna vårdkedjan och bristen på åtgärd har lett till att jag fått problem med försäkringskassans regelverk och dessutom förmodligen får lägga ner min hårsalong eftersom jag inte har råd att behålla den under rehabiliteringstiden, då min avbrottsförsäkring bara gäller under ett år från skadans uppkomst.

Jag har en komplicerad diagnosbild, uppenbarligen. Jag har en svår sprickskada jag fick i samband med min sista förlossning för 2 år sedan som är så lite forskat kring, så den saknar ett eget namn talande nog. Jag är nu, relativt återställd ifrån mina gynekologiska skador, men det har krävts 3 operationer, hittills. Och utöver det har jag en bukväggsdiastas sedan 5år som jag nu, efter 1,5 års hård kamp, opererats för på Södersjukhuset i Stockholm. Jag sitter här nyopererad sedan 4 veckor tillbaka av Anders Olsson. Min diastas som vi trodde var endast 2×8 cm visade sig vara 4x18cm på operationsbordet. Jag kan för första gången på 5 år, dra in naveln. Region Östergötland som efter massiva påtryckningar slutligen gav mig remissen(av psykologiska skäl, trots att jag helt saknar psykisk ohälsa), ändrar fortfarande inte sin hållning rörande bukväggsdiastaser. Motiveringen till remissen gjorde att gick jag vidare med en DO-anmälan gentemot regionen. Jag är fortfarande långt ifrån återställd, rehabiliteringstiden är lång, kroppen har fått mycket stryk under en lång tid. Och lika svårt som det var att hitta rätt diagnos och läkare är det att hitta rätt rehabilitering inom det egna landstinget, då diagnosen fortfarande klassas som en skönhetsåkomma, inte som ett sjukdomstillstånd.

Det positiva som kommer ur denna deprimerande verklighet är, ett engagemang och en enorm vinnarskalle, med en brinnande önskan att göra skillnad för framtidens kvinnovård. Jag har längs vägen fått ovärderlig kunskap jag vill dela med mig av och ett värdefullt kontaktnät. Min längtan och mitt nya mål är att få föreläsa och beröra människor inom politiken och vårdsektorn till att förstå och behandla graviditets- och förlossningsskador på ett nytt sätt. Jag vill även inspirera andra kvinnor att våga stå på sig och kräva sin rätt.

Men först måste jag läka. Med tålamod och kärlek.

/ Jenny//”

 

 

Dela
Föregående inläggStatusuppdatering 9 mån postpartum
Följande inläggDiane Lee del 2
Grundare av MammaMagekonceptet och själv tvåbarns mamma. Hade efter båda barnen svårt att återfå kontrollen över magen och förstod i efterhand att jag haft diastas. Då fick jag ingen information överhuvudtaget. Publicerat 19 böcker och cirka 14 träningshäften, allt med inriktning på träning och hälsa. Tagit fram fem träningsdvd och skapar konceptet "Fab50 - allt innan 50 år är uppvärmning". Tränar i dag relativt mycket själv - både längre distanser, multisport och djup kontrollträning för att hålla.

Skriv en kommentar

sexton − fjorton =