Sida 3

Aurorasamtal och förlossningsrädsla

2

Den oundvikliga förlossningen kryper närmare och närmare. Jag är rädd. Livrädd. 
Ur ett medicinskt perspektiv, när man läser min journal, så gick min första förlossning jättebra. Det startade på måndag eftermiddag, avtog igen för att starta på riktigt på tisdag eftermiddag. Jag stannade hemma hela natten och när vi åkte in var jag redan öppen 10 cm, hon föddes kl 13.25. Det tog dock sju timmar efter att jag var öppen 10 cm och blev det en forcerad krystfas då hon tappade hjärtljuden få hon hade navelsträngen två varv runt halsen, men jag födde med enbart TENS och lustgas (ingen sugklocka eller liknande) lillan mådde bra när hon kom och jag behövde inte sy någonting alls. Det gick bra. Men det betyder inte att min upplevelse var bra. Det betyder inte att jag ser fram emot att göra det igen. Jag har skjutit upp tankarna på att nästa lilla bebis faktiskt ska ut, men jag inser att jag måste börja förbereda mig, för det är oundvikligt. Det känns ologiskt att vara livrädd när allt faktiskt gick bra. Men det spelar ingen roll. 

Det finns ingen logik och inga rätt och fel när det är känslorna som tar över, när rädslan kramar om hjärtat, halsen snörs ihop, tårarna bränner bakom ögonlocken och andningen stannar högt upp i bröstet. Samtidigt som jag litar på min kropp. Jag minns tydligt den fruktsvärda smärtan, men också känslan av att kroppen visste vad den skulle göra och tog kommandot. Jag minns paniken och rädslan när barnmorskan ringde på läkaren och allt blev rörigt och stressat, men jag minns också beslutsamheten i att jag ville föda mitt barn själv, utan medicinska ingrepp eller hjälpmedel. Min hjärna vet att jag var stark, att min kropp var fantastisk och att allt i slutändan gick väldigt bra. Det är mitt hjärta som inte riktigt kan landa i den tryggheten, känslan av rädsla och panik överskuggar fortfarande. Det finns självklart inga indikationer på att andra gången kommer att bli likadan, eller sämre på något sätt. Statistiskt sett så ska det gå snabbare och vara enklare, om jag förstår saken rätt. Men det finns så många om, så många men, så många omstädigheter som jag inte kan påverka. Jag försöker fokusera på det jag faktiskt kan påverka, mina tankar och min förberedelse. Men det är svårt. Så fruktansvärt svårt. 

Ett sätt att bearbeta första förlossningen och sakta men säkert börja förbereda mig för den andra, är att prata om det. Jag fick en remiss till Auroramottagningen på Danderyds sjukhus och idag var det dags för ett samtal med en erfaren barnmorska, med fokus på min rädsla. Obehagligt och jobbigt, men otroligt nyttigt och skönt. Att prata med någon som är specialist på detta och har kompetens att svara på frågor kring förlossning och barnafödande, men som också mött många rädda kvinnor. Mycket känslor och många tankar kom upp till ytan och att få möjlighet att ställa tusen frågor, skapa någon typ av plan, ge utrymme för rädslan och sätta den i skrift i min journal hade en något lugnande inverkan på mig. 

Jag vet att förlossningen kommer att ske. Jag har full tilltro till min kropp och jag hoppas innerligt att jag ska få en annan upplevelse med mig denna gång. Att jag ska våga vara rädd, möta rädslan och vända den till styrka. Jag hoppas innerligt att allt ska gå bra såklart, utan medicinska komplikationer, att jag ska ha kontroll men också våga släppa den. Jag har trots allt börjat längta efter att få träffa denhär nya lilla människan. Att få detta Aurorasamtal var ett steg i rätt riktning och jag är otroligt glad att jag hade styrkan att be om det och möjligheten att få det.

På fredag går vi in i vecka 33…

Utbildning till Certifierad MammaMagetränare

0

Den uppmärksamma läsaren har noterat att jag även hänger på MammaMages Instagram under denna vecka, framförallt med anledning av min utbildning till certifierad MammaMagetränare. Äntligen fick jag möjlighet att gå utbildningen, trots rådande förutsättningar med en utmanande graviditet i tredje trimestern. Jag hade liksom inte planerat foglossning och bäckensmärta när jag planerade in utbildningen (som alltså är två dagar). Jag har funderat många gånger på om jag verkligen skulle klara av utbildningen, om min kropp skulle orka, om jag skulle kunna tillgodogöra mig kunskaperna och om det verkligen var rätt tillfälle att gå denna just nu. Men, jag anser att kunskap är ett fantastiskt redskap för att hantera en problematik man ställs inför och denna utbildning ligger mycket nära mina personliga förutsättningar och utmaningar för tillfället med mycket applicerbara kunskaper för mig personligen. Dessutom så ligger mina största problem i att röra mig (gå, stå, promenera, lyfta, bära och så vidare) och utbildningen är inte särskilt fysiskt ansträngande utan ger möjligheter att lyssna på kroppen och sitta/stå/röra sig/vila vid behov. Och jag har ju faktiskt inte foglossning i huvudet.Om jag sedan väljer att genomföra själva certifieringen just nu eller avvaktar ett par månader med den får tiden (och kroppen) utvisa. 

Så, hur gick det då? Hur var utbildningen? Precis så fantastiskt intressant som jag hoppats och föreställt mig är svaret! Genomtänkt upplägg och kursmaterial, kunniga lärare, lagom blandning av teori och praktik samt bra lokaler, perfekt tidspassning och tillräckligt med raster (kan verka som småsaker men är viktiga på det stora hela). Jag har läst en hel del om träning och graviditet på olika typer av utbildningar och jag kände igen mycket, men det var en hel del nya (fördjupade) kunskaper och mycket som jag kände igen men definitivt behövde fräscha upp. Framförallt har jag lärt mig mycket mer om (åtminstone börjat resan mot att lära mig!) hur man ska tänka kring återträning, aktivering av bäckenbotten och djupa magen samt hur man kan mäta diastaser och kontroll av aktivering. Jag tycker att det är ett otroligt intressant område och jag ser verkligen fram emot att läsa mer, lära mig mer och framförallt träffa många mammor för att genom övning bli bättre på att känna, se och hjälpa vid olika typer av problematik och dysfunktion samt hjälpa dem vidare i sin träning. 

Jag är jätteglad att jag var med på utbildningen och även om jag fick väldigt ont av den ovana situationen med mycket stillasittande och en del ”konstiga” positioner under praktikdelarna så överskuggas det av den positiva upplevelsen och de nya/fördjupade kunskaperna. Jag ser verkligen fram emot att på sikt börja jobba med dessa kunskaper och gå fler vidare-/påbyggnadsutbildningar, men tills dess är det rehab för den egna kroppen och att känna på så många magar som möjligt som gäller! 

Vanlig fråga om appen: hur får jag appen på svenska/engelska?

0


Fortsättning på Vanliga frågor om appendetta är en vanlig fråga om appen, särskilt när vi välkomnar nya användare till vår app!

Vi är i ett skede där vi ska göra en uppdatering av appen så att du själv ska kunna välja språk, svenska eller engelska. Inom kort kommer det även en engelsk version till er med Android.

Hur gör jag för att byta språk?

För att byta språk i appen måste du ändra telefonens språk. Om du bor i Norge och har telefonens språk på norsk, kommer appen att bli på engleska. Så för att få appen på svenska måste du ändra din telefons språk till svenska. När du är klar med appen så får du ändra tillbaka till norsk igen. Lite pilligt, vi vet – men en lösning är tänkt att komma inom kort!

Lycka till med din träning, och läs gärna våra inlägg på ämnet Vanliga frågor om appen eller FAQ där du hittar frågor och svar.

Foglossning i svanskotan? 

0

Min första graviditet var förhållandevis enkel. Jag hade ”vanliga” gravidkrämpor såsom illamående de första veckorna och ont i bäckenet de sista. Jag var fruktansvärt trött bitvis och fick vätska i knäna runt vecka 30 samt att jag gick upp ca 22 kilo. Men jag mådde väldigt bra på det stora hela och kunde träna genom hela graviditeten. 

Denna gång är allting annorlunda. Jag kände av foglossning redan i vecka 5, men då visste jag inte att jag var gravid och förstod inte att det var det som orsakade smärtan. Sedan mådde jag illa och var fruktansvärt trött fram till vecka 14 och fick väldigt dålig hy, precis som första gången. Efter det så har foglossningen eskalerat ju längre graviditeten gått. Jag har smärta på diverse ställen såsom bäckenlederna, symfysen (blygdbenet) och framförallt smärta runt svanskotan. Jag visste inte ens att det var möjligt att få såhär ont i svanskotan under graviditeten men enligt sjukgymnasten är det tydligen väldigt vanligt. Som jag förstår det hela så är det egentligen inte foglossning i svanskotan (eller?!) utan smärtan beror på att symfysen är uppluckrad samt att alla strukturer i bäckenet är hormonpåverkade inför förlossningen. Jag minns att svanskotan var rejält mörbultad efter förlossningen förra gången nämligen och det var där (neråt, bakåt) som jag kände av alla mina värkar som värst men att det skulle komma redan nu kunde jag inte drömma om. Det känns som om den ska gå sönder när jag promenerar och att sitta några längre stunder är uteslutet. Dessutom får jag sammandragningar av att gå (men att träna lugnt och anpassat går bra) och det drar/hugger/krampar ordentligt i ligamenten på framsidan, ”under” magen med jämna mellanrum (som om någon sticker in en kniv och jag kan knappt räta ut kroppen). Jag tycker dock att hela jag är mindre denna graviditet och det känns inte som om jag gått upp lika mycket i vikt, åtminstone så har det inte satt sig på samma ställen, men faktum är att jag väger bara två kilo mindre nu än när jag var lika långt gången i första graviditeten. 


Vecka 31. Nummer 1 vs Nummer 2. (Lite skillnad i solens påverkan på hud och hår dessutom!). 

När jag vilar blir bäckensmärtan hanterbar. Ligamenten gör ont ett par gånger varje dag ändå och svanskotan värker hela tiden men att vila kontinuerligt känns bra. Framförallt så upplever jag att fysisk aktivitet/vardagsmotion som pågår hela tiden (såsom promenader, att leka och lyfta Lovina, städa, tvätta, handla och så vidare) påverkar smärtan negativt och den blir både intensivare och känns på fler ställen. Denna helg har vi varit ute på vårat lantställe och fått hjälp av min svärmor och hennes gubbe med att bära, elda, röja och fixa. Tungt fysisk arbete som inte lämpar sig för en gravid kropp i tredje trimestern med bäckensmärta vilket har inneburit att jag har tagit hand om Lovina. Det är en av mina absoluta favoritsysselsättningar i hela världen men jag märker att smärtan är mycket värre nu (framförallt så förvärras smärtan i bäckenlederna) efter två heldagar av att lyfta, böja, jaga, leka, hjälpa, hålla, bära och vara med min älskade dotter. Det känns riktigt tungt. Att jag inte ska kunna ta hand om henne på heltid utan att få riktigt ont. Jag vet att det är en begränsad tid men just nu är det riktigt kämpigt. 

Trots diverse utmaningar med denna graviditet och nuvarande känslor så tycker jag ändå att det är väldigt fascinerande, intressant och spännande att följa hur kroppen hanterar graviditet nummer två (såhär tätt inpå dessutom). Jag är så innerligt tacksam att jag bär på ytterligare ett barn och så djupt imponerad av den kvinnliga kroppen som klarar detta. Jag är även jätteglad att jag än så länge klarar mig med ett bäckenbälte och en glidmatta (för att ha lättare att vända mig i sängen) och (just nu…) inte behöver kryckor eller liknande. Det är dock självklart frustrerande och tråkigt att jag inte kan ta hand om Lovina utan att få ont, inte kan träna som jag skulle vilja och instruera mina klasser, att jag inte kan leka som jag skulle önska och jobba som tanken var. Men, en graviditet är en kort tid i livet och jag vet med säkerhet att det är värt varenda dag av smärta när nästa lilla stjärna föds. 


Lovina 10 dagar gammal. Foto: Linda Rehlin

Mot en joggande vår

2

Löpning – älskad, hatad, älskad igen. Under mitt liv har löpning alltid haft en del, inte reflekterad men det har liksom ingått i paketet av det idrottande jag ägnat mig åt. Det är väl just då som den kanske inte varit så himla omtyckt. Fysträning, uppvärmning, nedjogg och allt man hållit på med under unga tonår var kanske inte så himlans skoj, jag ville ju jaga boll. Ju äldre jag blev desto mer insåg jag att ju bättre jag blev på att löpa desto starkare blev jag på planen. Sakta växte det på mig att få tillfredsställelse av löpkickarna. För det är något ofrånkomligt stort som sker i systemet när hjärtat pumpar för fullt, flåset hörs genom bruset och benen trycker ifrån, trötta som pigga.

Älskar att få trycka ifrån med benen.

Jag gillar att trumma på med benen. Jag gillar korta snabba pass och är ingen uthållighetslöpare. Men under perioder när jag inte kunnat välja har jag längtat ut på ett långt pass för mig själv i naturen. Löpning skänker så mycket i retur och det är i känslorna kring det som min längtan byggs upp. Sen jag fick barnen har löpningen inte riktigt rullat på, minst sagt. Mellan graviditeterna så var jag igång och jag arrangerade en löpgrupp som engagerade mig mycket men min egen kondition fick jag ingen större snurr på. När jag blev gravid igen fortsatte jag att jogga fram till v 17, sen var det så obekvämt i magen att löpskorna fick hamna på hyllan. Efter den sista födseln har jag knappt vågat prova, en strulig mage med bråck och diastas, som du kan läsa om här och här har stoppat löpningen. Det har inte funkat att jogga för det skulle gjort min kropp mer skada än nytta. Men det har knappt gått en regnig, snöig eller solig dag utan att jag föreställt mig hur det skulle vara att snöra på mig skorna och trumma iväg.

Vad är det då med löpning? För mig, som aldrig varit varken långlöpare eller snabblöpare så är det allt runtomkring. Må-bra-känslan, känslan av att orka mer, springa på och nå dit när känslan av att sväva kommer. Med löpning kan man uppleva en ny stad, en natur, vidder och nå in i en plats man aldrig varit. En annan toppengrej är tillgängligheten, ett par skor på och ut och kör, jogga till jobbet, förskolan eller affären, ta med barn i vagn eller på cykel och få till lite rörelse och go känsla när tiden är knapp. Umgåslöpning har också varit en viktig grej för mig. Mina närmaste vänner är alla löperskor och det ingår i hänget med dem att jogga en sväng. Det är en av mina viktigaste motivationer, att kunna snöra på mig skorna och hänga med dem igen.

All konditionsträning har fått hoppa upp på hyllan för mig senaste året. Det är mot bättre vetande, jag veeet ju att konditionsträning är det bästa jag hade kunnat ge min stressade och trötta hjärna. Men den där tröskeln, ack så hög när annat tar så mycket energi och konditionsträningen behöver mer än ett par löpskor. Jag har ju inte kunnat jogga och behövt tänka till och verkligen uppbåda kraft för t.ex. pulshöjande styrka för att konditionsträna. Min kropp börjar så sakteligen kännas redo för att jogga och det är med stor tillförsikt som jag lägger upp en vårplanering för att hitta ut i löpspåret igen.

Jag har nu börjat med att lägga in pulshöjande träning i veckorna. I planeringen står det tre gånger i veckan, puls upp i 20 min, sen får lust och omständigheter styra. Hittills har orken satt käppar i hjulet och jag har fått se mig besegrad av vardagen alltför många gånger, men då gäller det att hitta nycklarna. En nyckel är morgonträning, då orkar jag mer än kvällstid. Håller alltså på att vänja mig att gå upp och vara aktiv innan jobbet. En annan nyckel är att träna med barn som sällskap, jag har inte velat det på länge, haft så stort behov av att ha träningen för mig själv men tillgängligheten är viktigare nu och de gånger jag haft med min lilla kille i vagn har vi haft riktigt kul. Konditionsträning med vagnen är också grymt om man inte kan jogga längre stunder, en backe och en tung vagn att putta uppför, hello flås!

De gånger jag varit ute och konditionstränat hittills så har tårarna strömmat fram efter bara några minuter. Så oerhört frisättande och känslan av frihet i att kunna ta i och känna att kroppen svarar. Genom sinnet strömmar alla viktiga ögonblick jag haft i springande och det är så in i bomben fint att minnas genom att känna.

Oslagbar känsla.

 

Jag har tänkt att bjuda in er att följa mig mot att joggingträna igen. Det kommer bjudas på förslag på upplägg av träning, övningar, bra att tänka på när man vill börja jogga och lite små knep och knåp.

Häng med mot en joggande vår tillsammans med mig.

Kram

 

 

Vanlig fråga om appen: Kan jag spola fram i appen?

0


Fortsättning på Vanliga frågor om appendetta är en vanlig fråga om appen, framförallt då du installerat vår app igen.

Flera av er upplever frustration över att appen inte ”minns” vart ni befann er eller sparar data, vilket kan behövas då man av olika anledningar installerar appen igen. Här får du veta hur du gör:

Kan jag spola fram i appen?

Ja det går att spola fram i appen. Starta en övning, låt den gå och starta igen efter 20 min. Upprepa tills du kommer dit du befann dig. Tips: passa på att göra de övningar som du hade svårast för så får du en bonus.

Appen går inte heller att flytta med sig mellan olika operativsystem. Så när du byter telefon mellan Android och iTunes så behöver du alltså köpa appen igen för det operativsystem som är aktuellt i din nya mobil.

Lycka till med din träning!

Kolla gärna in våra tidigare inlägg på temat Vanliga frågor om appen, eller läs under FAQ för fler frågor och svar om MammaMage.

Hur mycket kan man sakna ägg?! 

2

Min dotter har kraftig äggallergi. Inte luftburen men om jag skalar ett ägg, tar i sockerkaka eller glömmer att tvätta händerna efter en bulle penslad med ägg och sedan tar i hennes hud så får hon nässelutslag. Om hon får i sig ägg blir det värre. Mycket värre. 

Under amningen reagerade hon inte alls, vad vi märkte. Hon hade dock mycket eksem vilket givetvis kan ha varit äggrelaterat (hon är dock känslig mot mjölkprotein också, men inte allergisk…). När hon var sju månader så fick hon smaka lite kokt ägg till frukost och fick en reaktion med kraftig klåda och eksem på hela hakan, halsen och överkroppen. BVC sa att vi skulle vänta ett par månader och sedan testa ägg igen. Så det gjorde vi. 
Tillsammans med en vän så gav jag henne kokt ägg i somras, en liten smula gula och en liten smula vita. Inledningsvis såg det ut som vid första reaktionen, nässelutslag som spred sig. Vi tog en promenad i friska luften men Lovina blev mer och mer hysterisk i vagnen. Jag satte henne i bärsele för att lugna henne och vi ringde 1177 som tyckte att vi skulle gå till vårdcentralen, så det gjorde vi (endast ett par minuters promenad från där vi befann oss, men det var de längsta minuterna i mitt liv). Lovina var helt hysterisk i selen och direkt vi kom in så lyfte jag upp henne, då kaskadkräktes hon över hela mig, hela sig och hela golvet. Personalen slussade snabbt in oss i ett rum och när jag tog av henne kläderna var hela barnet knallrött, svullet och med stora vita fläckar. De ringde ambulans och en läkare kom in med en adrenalinspruta. Läkaren i fråga började dock läsa på förpackningen om hur hon skulle ge sprutan varpå jag fick panik och bestämt hävdade att hon inte fick gå i närheten av mitt barn om hon inte visste vad hon höll på med. Det slutade med att en redig sjuksköterska tog tag i saken och gav Lovina sprutan. Sedan kom två underbara ambulanskillar och gav henne ytterligare allergimedicin. Läget var under kontroll, hon lugnade sig och vi slappnade av. Jag fick min väns torra kläder (hon tog mina nerkräkta, ängel) och vi åkte in med ambulansen för observation på Astrid Lindgren. Väl i ambulansen satt jag så att Lovina skulle se mig från båren och ambulanskillen satt mitt emot mig. Då började reaktionen om, hela hon svullnade upp, blev knallröd och fick nya vita utslag. Då blev det blåljus in. Fruktansvärd upplevelse. Man hinner tänka så otroligt mycket. Väl inne på Astrid Lindgren fick hon ytterligare medicin och somnade på mitt bröst. Vi fick stanna ett par timmar för observation men sedan åka hem med remiss för utredning. Vid blodprovet (som jag fick kämpa för, de ville bara göra pricktest…) så visade det sig att hon är kraftigt allergisk mot ägg, både gulan och vitan. Läkaren tror att hon kan växa ifrån det som tidigast vid 8-10 års ålder, om någonsin. 


Upplevelsen ovan samt själva äggallergin har givetvis medfört många känslor, mycket läsa på förpackningar och en ny kosthållning även för mig. Jag vill fortfarande inte ta in ägg hemma. Jag är livrädd. Tredje reaktionen skulle kunna bli den värsta nämligen. Eller inte. Äggallergin var (är) min absolut största oro inför inskolningen på förskola, såklart. Men de är super, verkligen jätteduktiga och framförallt duktiga på att lugna mig med tydliga rutiner. Det är jag otroligt tacksam för. 

Faktum är dock att jag saknar ägg. Jag saknar ägg så jag håller på att bli galen ibland. Alltså, jag älskar ägg. Och jag åt otroligt mycket ägg innan vi fick allergin konstaterad. Jag åt kokt ägg eller äggröra till frukost varje dag, gärna till kvällsfika eller middag också. Jag bakade mycket och använde gärna ägg i ”nyttiga” alternativ som Bananpannkakor och Mugcake. Jag åt verkligen ägg precis varje dag i någon form. Ibland hade Lovina ”konstiga utslag” som vi nu förstår kom av att vi tagit i något med ägg och sedan i henne, men det kunde vi såklart inte veta…

Tog en bild någon gång i somras på utslagen som blivit för att kunna visa BVC…


Vi var på Bali i sju veckor när Lovina var bebis (vi åkte när hon var 5,5 månad) och vi åt ägg hela tiden. Jag hade bestämt mig för att helamma henne under hela resan och var därför stenhård med att hon inte fick smaka någonting alls. På slutet av resan fick hon dock smaka lite frukt men det var det enda, och tänk vilken tur!! Men som sagt, jag saknar ägg, och jag skulle egentligen kunna ha ägg hemma såklart och äta det exempelvis när hon har somnat, men det känns inte bra. Däremot väljer jag väldigt ofta mat eller fika med ägg när jag är ute om jag får möjlighet!! 

Jag har inte börjat experimentera särskilt mycket med produkter som kan ersätta ägg i exempelvis bakning, men det kommer nog en tid för det också tänker jag. Just nu är detta vår vardag och jag konstaterar med jämna mellanrum att jag verkligen saknar ägg. I alla former. Men, Lovina är (såklart) viktigast och värd precis vad som helst. Även att hoppa över ägg för tillfället. Är jag överdrivet försiktig? Kanske. Men då får det vara så.

Har ni kanske bra tips på ersättningsprodukter? Kanske bra favoritrecept på saker som ”egentligen innehåller ägg”? Eller några andra tips kring det hela? 

Sömnen, stressen och samvetet

0

Det är ett fullständigt rus av lycka, eufori och kärlek när man får barn. Det är också ett fullständigt rus igenom livet när man är förälder. Vad är det med den där stressen? Den är ofta så påtaglig, som ett sug i magen, blicken långt fram, aldrig göra bara en sak, alltid tänka på de tio kommande stegen.

Stressen över att hinna allt som småbarnsföräldrar ska hinna, borde hinna, vill hinna. Samtidigt som måsten pockar på kommer det hela tiden gliringar från omgivningen, alltid uppkopplade betyder alltid tillgängliga för osorterad input utifrån. Det är omedvetna, subtila kilar som slås in i våra hjärnor och på nytt får oss att känna att vi inte räcker till. Bra mammor ammar sina barn, lämnar inga syskon på förskola, bra mammor bär sin bäbis i sjal jämt, samsover, ger inte napp och gör egen ekologisk barnmat. Det är dåligt om mammor tittar i sin telefon, speciellt när hon ammar eller också när hon borde leka och njuta av sina barn, du njuter väl? Glöm inte att njuta för sjutton! Allt är motsägelsefullt, inget är individanpassat. Det finns en särskild plats i helvetet för människor som får mammor att känna sig mer otillräckliga. Det som är bra för mamman är också bra för barnet. Punkt. Smartphones kan till exempel vara ett ypperligt sätt att underhålla sig den femte amningstimmen under samma kväll. Lägg ner pekpinnar sluta klappa er för bröstet och kom in i matchen.

Mammor och de tre S:en – sömnen, stressen och samvetet. Kan vi inte bara hjälpas åt att styra dessa åt ett schysst håll. Kan vi inte ta och prata om det så att man inte känner sig så ensam och dålig när man upplever det som piss? När jag ocensurerat sagt rakt ut att jag haft det tufft sen jag blev tvåbarnsmamma så får jag helt plötsligt höra att fler har det tufft. Igenkännande nickningar bekräftar att fler känner sig apstressade, har jättedåligt samvete för att de längtar efter annat eller för att de varit arga på barnen eller inte hunnit leka, det är fler som sover dåligt, som är hur trötta som helst och det är fler som vill prata när det väl öppnas upp. Välkommet säger jag. Tänk om vi kunde vara fler som hjälps åt att bromsa i de här snabba åren.

Det kommer bli bättre. Barnen blir större. Ta till vara på tiden. Ja men ibland räcker inte den vetskapen. Ibland måste skinnet få luft och lungorna andas friskt, ibland behövs större pauser än ett toalettbesök. Andra redskap för att hantera vardagen än rutinerna. När jag är trött, hängig eller stressad tar jag oftast bort det som kanske inte är nödvändigt men så nödvändigt ändå när man vänt på det. För träningen, motionen, ensampromenaden, yogan, ensamsömnen och de egna drömmarna är ju det som gör mig till mig och inte bara mamma. När det sakta men säkert ryker och plockas bort ur vardagen blir mitt jag urholkat och till slut infinner sig en panik av bara stress, dåligt samvete och trötthet. Vänd på det du också nästa gång, lägg till det som gör dig gott, återigen, det som är bra för mamman är bra för barnet. Tvätten går ingenstans, mat kan man köpa färdiglagad och grannen kanske blir glad om hen får vara barnvakt en stund.

Jag vill inte stressa genom dagarna, veckorna och åren. Jag vill lagra känslan av att känna djup närhet med barnen, jag vill sitta med dem i soffan innan de ska sova, jag vill slöhänga med ett pussel på lördagarna. Det är inget som kommer gratis för det flesta, för många behövs en långsam och medveten självrannsakan och omprioritering. Mina små motton under 2017 handlar massor om det här, ett av ledorden är minimalistiskt och det handlar om att skala av, i materialism, i åtaganden, i energitunnor och i bilden av det jag tror att jag behöver och borde göra. Nu är det väldigt lätt för mig att tacka nej till saker, behöver inte ens ha något att skylla på utan säger oftast bara att det inte är att det inte är intressant för mig eller inte kan prioriteras just nu.

Sen jag började jobba heltid har en ny typ av vardag uppenbarat sig. Den där man lägger nästan all vaken tid på annat än barnen, hemmet och annat som är av betydelse. Jag har två timmar ihop med barnen när jag kommer hem och någon timme själv efter att de somnat (lägger mig ofta galet tidigt). Vad hinns med och vad ska hinnas med? Vet inte än. Håller på att vänja mig och landa i känslan och hitta vägarna till avskalat men meningsfullt. Vill så mycket, mysa, träna, yoga, umgås med partner, jobba, skriva, prata med vänner, laga mat och fixa. En timme är inte riktigt nog där.

”Gör vad du kan med det du har”

Ord från Petter A Stordalen, hur skulle man inte kunna lyssna på hans råd? I will! Håller på, är pilot och styrman i mitt liv och har en rutt, små gropar här och där men jag gör det jag kan med det jag har. Målet är en vardag som jag älskar att leva i och som tar fram det bästa ur mig och mina älskade. Set goals high, oh yes!

Hur har ni det i vardagen? Vilka tankar har ni kring vardagsstressen och hur har ni lagt upp det med till exempel träning, sömn och umgänge?

Kram

Äntligen träning igen! 

0

Jag är den typen av person som mår bra av att träna. Jag mår lite extra bra om jag får instruera gruppträning men att vara med på ett bra gruppträningspass går fint det också. I brist på gruppträning så funkar det med gymmet, hemma eller ute, beroende på humör och möjligheter. Tröskeln att åka iväg för gruppträning är mycket mindre än den att ta sig till gymmet för ett eget pass eller att klä på sig och gå ut eller starta upp någon typ av pass inomhus. Och träningen är lättare när solen skiner och det är sommar tycker jag.
Men, så finns det tillfällen när all träning är fylld av glädje och värd varenda minut. Oavsett typ av träning, miljö eller tid på året. Exempelvis när man varit sjuk eller skadad och inte tränat på länge. 

Det märks också stor skillnad på mitt humör när jag tränar regelbundet eller har ett uppehåll av någon anledning. Stubinen är kortare, tålamodet obefintligt och skärpan i rösten ligger alldeles för nära när jag inte kan eller bör träna. På så vis är jag en ganska enkel människa, det krävs inte så mycket mer än ett träningspass (och mat!) för att jag ska vara på förhållandevis bra humör och mycke bättre som både fru och mamma. 

Igår kände jag att det äntligen var dags att gå till gymmet igen. Min foglossning/bäckensmärta är ett faktum och har mått bra av den totalvila som förkylning och öroninflammation inneburit, men resten av min kropp har verkligen inte mått bra av att vila. Humöret ska vi inte tala om. Så igår valde jag ett förhållandevis lugnt pass i gymmet med lätta vikter för att (äntligen!) aktivera alla muskler igen men fortfarande utan att höja pulsen allt för mycket och framförallt fortsätta att vara snäll mot mitt bäcken. Jag valde övningar såsom exempelvis Latsdrag och Sittande rodd i maskin, lätta Axelpressar och Stående rodd med fria vikter och aktiveringsövningar för djupa magen. Att bara få vara på gymmet en stund, om än i aktiverings och rehab syfte, var så otroligt skönt! 

Jag hoppas innerligt att jag kan få vara frisk från diverse förkylningar och förskolebaciller nu under våren och kunna träna en del, efter min förmåga. Dels för att underhålla kroppen och cirkulationen men även för att skapa förutsättningar för att orka förlossningen och komma tillbaka efteråt. Foglossningen/bäckensmärtan (och sammandragningarna…) får givetvis styra och att lyssna på kroppen är mitt största fokus. Men jag anser att det är otroligt viktigt att fortsätta träna. Jag har liksom inte foglossning i armarna och axlarna och bara för att jag inte kan promenera utan att få sammandragningar så betyder inte det att jag inte kan köra lätta knäböj med kroppsvikt eller hitta övningar som stärker min mage, rygg och höfter för att stötta mitt bäcken. Jag kommer framöver att träffa ytterligare sjukgymnaster för att få hjälp att hitta den typ av träning som kan hjälpa just min kropp (då det är svårt att vara objektiv angående sig själv tycker jag) men träningen kommer att ha en fortsatt stor roll i min vardag. Kanske även ett gruppträningspass nån gång då och då (även om det kräver att jag står i ett hörn längst bak och anpassar träningen till dagsformen), bara för att få uppleva den härliga glädjen och energin! 

Utan aktivering/avslappnad…


Med aktivering…


Vi får se vad kommande veckor har att bjuda på i form av gravidanpassad träning och förberedelse inför förlossningen. På fredag välkomnar vi nämligen vecka 30! Hur tusan gick det till?! 

Vanlig fråga om appen: Värför räknar inte appen ner?

0


Fortsättning på Vanliga frågor om appendetta är en vanlig fråga om appen, särskilt när vi välkomnar nya användare till vår app!

Flera av er upplever att ni inte kan komma vidare i appen och att den inte räknar ner trots att du gör övningarna flera gånger. Här får du veta varför:

Appen räknar inte ner fast jag gjort övningarna flera gånger, vad ska jag göra?

Appen är utvecklad på så vis att det finns en tidsspärr inlagd i träningen. Vi vill att du tränar med fokus och inte har för bråttom fram, att du låter det ta tid för hjärna-nerv-muskler att hitta varandra igen efter att magen varit uttöjd under graviditet eller efter ingrepp/operation.
Så om du startar en ny omgång inom 20 min kommer inte appen räkna det som ett träningspass.
Vi rekommenderar att man bestämmer sig för att satsa på träningen med appen och gör en omgång på förmiddagen och en på eftermiddagen varje dag. På så sätt har du arbetat igenom hela appen på 6 veckor! Vill du träna ”mer” än så är det såklart ok, välj då att framförallt göra de övningar som du tycker är svårast.
Lycka till med din träning!

Kolla gärna in våra tidigare inlägg på temat Vanliga frågor om appen, eller läs under FAQ för fler frågor och svar om MammaMage.

Blogg

MammaMage på Instagram