Sida 3

Jag fick naprapatinstiftat pris!

0

I helgen var det FoMM, Forum on Manual Medicine som naprapatförbundet anordnade på Aronsborgs konferens vid Bålsta. För mig var det premiär på FoMM – både som utställare och som deltagare.


Jag ställde ut med MammaMage – liksom ”Återfå rörlighet” efter bröstcancer – och vi fick en otroligt fint placerad monter. Med mig hade jag Mary-Lou Richards Nilsson, leg naprapat och cert MammaMage tränare, liksom leg naprapat och cert MammaMagetränare Magdalena Loman från FysioUltra. Att stå på mässor är alltid givande eftersom det ger många intressanta samtal, bra synpunkter, tankar och input.


På kvällen var en middag inbokad. Vilket DRAG! Värsta stämningen till live musik redan efter förrätten! Otroligt.

Året naprapat utsågs, som blev Jonas Parandian – alias naprapatjonas i sociala medier. En duktig person som ger spridning av naprapatin till gemene man. Så skoj! Mot slutet av middagen skulle ett stipendium delas ut till en naprapats minne: Robert Möller. Hans fru och vänner har efter hans bortgång instiftat ett pris och delar ut 10.000 kr varje år.
En motivering började läsas upp och folk vid mitt bord började titta på mig. Men jag kände bara att ”nej, det där kan inte vara jag”. Det var ett pris som kring medicinsk träning  samt prevention och jag kände inte att det stämde in på mig. Men mot slutet av motiveringen sa de: ”…pristagaren är Katarina Woxnerud!” WHAT? Jag trodde faktiskt inte att jag hört rätt. Tänkte att det här måste vara något fel. Men alla stod upp och väntade på att jag skulle gå upp och hämta pris, blommor, motivering…


Jag är så otroligt hedrad, glad och tacksam! Det finns så otroligt många som gör så bra jobb inom naprapatkåren, och det är fantastiskt att mitt jobb uppmärksammas.

För mig är nog det största med utmärkelsen att jag accepteras som naprapat (eller i alla fall av några stycken som ville ge mig priset, ha ha haaa). Jag har i alla år känt att jag inte är någon ”riktig naprapat” och när frågan alltid dyker upp inför artiklar, reportage eller radio/teve om min titel så säger jag nästan ursäktande att ”ni kan skriva leg. naprapat för det är ju min utbildningsgrad”. Men jag har alltid tänkt att de ”riktiga” naprapaterna nog skäms för att jag benämner mig naprapat.

Så vad är då en ”riktig” naprapat? Jag har sett det som en som står vid bänken, som jobbar heltid med manuell klinisk behandling, som strikt går efter välbeprövad forskning. Men samtidigt så kallar jag många av mina kollegor som INTE står vid bänken som ”äkta naprapater” som underbara AMC (Anders Mattson Coll) som gör så otroligt mycket för hela kåren genom sitt engagemang (utan att jobba kliniskt).

Själv känner jag att jag emellanåt går mina egna vägar och provar nya saker där det inte finns forskning gjort, jag söker så klart det som är gjort och försöker på bästa sätt resonera med experter inom området. Det viktiga är att det inte skadar någon.

Men med ett pris från naprapatkåren så kanske jag med stolthet kan kalla mig leg. naprapat i framtiden! Och behöver inte känna att (alla) kollegor skäms :). Jag är så klart övertygad att det finns en hel del inom kåren som inte tycker jag representerar naprapater på ett bra sätt, men det finns det alltid. Jag har bestämt mig för att ta priset som ett erkännande.

Pengarna på 10.000 kr kommer jag att dedikera till kvinnor efter bröstcancerbehandling och ingrepp som behöver hjälp på olika sätt och som vill besöka mig, men som inte har ekonomin till det. En cancerbehandling sätter hela hälsan på prov, familjerelation, sociala band liksom ekonomin på prov. Många önskar extra hjälp än den som sjukvården erbjuder och om jag kan bidra med detta – även till de som inte har ekonomin för det – så är jag mer än glad. Det ska pengarna öronmärkas till.

Stort tack för priset! Jag känner mig extra hedrad eftersom det är ett minne efter Robert Möller som stod för sunda ideal. Jag ska vårda utnämnandet klokt.

Otroligt glad, otroligt stolt, otroligt tacksam!




Sjukgymnastik och tiden som går alldeles för fort

2

Vissa dagar går tiden så otroligt fort. Andra dagar går den väldigt långsamt. En graviditet är en period i livet när man blir otroligt medveten om tiden tycker jag. På gott och ont. Jag känner att dendär lilla bebisen i magen inte är så liten längre, ungefär 2 kg stor om man ska tro appen som räknar veckor. Rörelserna är många och känns ordentligt åt alla håll och kanter, framförallt kvällstid. Huvudet ligger långt nere i mitt bäcken men är forfarande ruckbart (möjligt att röra lite på men det är osannolikt att bebisen vänder sig uppochner). Vi går in i vecka 34 idag och förlossningen närmar sig med stormsteg. Jag gör mitt bästa för att njuta av de sista veckorna men det är lite av en utmaning med en viljestark 1,5 åring som behöver uppmärksamhet, samt ett bäcken som inte riktigt är med i matchen. Att inte ens kunna promenera och än mindre träna som jag skulle önska börjar bli väldigt psykiskt påfrestande. 

Jag har iallafall börjat gå hos en fantastisk sjukgymnast. En tjej som bland annat tror på träning i olika former för att lindra olika typer av smärta. Jag har fått ett program med rehabövningar som jag borde göra varje dag (men åtminstone gör typ varannan dag) och vi bollar tankar kring övrig träning och hur jag kan hantera vardagens utmaningar. Det är exempelvis svårt att eliminera alla lyft och rörelser som triggar smärtan då jag har en liten tjej att ta hand om. Vi har pratat om hur jag ska tänka med min bäckenproblematik och hur jag ska träna, men träning är trots allt ordinerat vilket är fantastiskt skönt. Dock har de senaste veckorna tyvärr mest inneburit trötthet, vila på grund av smärta och andra prioriteringar. Men det är det som är så fantastiskt med träning, det är aldrig för sent! För min del handlar det som sagt mestadels om rehab och aktiveringsövningar, en del cirkulationsträning (borde jag göra iallafall, exempelvis stå på en Crosstrainer eller lyfta lätta vikter många gånger) och lite gravidyoga/anpassad BODYBALANCE. Det är fokus på stabiliserande övningar och lätta styrkeövningar för att bibehålla lite styrka men även lite rörlighet. Det handlar om att må så bra det bara går under de sista veckorna, att få endorfinernas smärtlindrande effekt, att förbereda kroppen på förlossningen och vägen tillbaka samt att skapa förutsättningar för livet efter graviditeten. Jag kan inte promenera eller cykla, men jag kan ta tunnelbanan en station till gymmet och jag kan träna hemma. Jag försöker bibehålla den aktivitet som jag känner att kroppen mår bra av och som rekommenderas av sjukgymnasten, men även vara lyhörd för behovet av vila. 
Förutom träning så går jag på akupunktur med elstimulering hos sjukgymnasten (hon sätter även vanliga nålar om/när det behövs) för att lindra bäckensmärtan. Musklerna runt mitt bäcken är nämligen otroligt spända, framförallt övre delen av rumpan, och skapar på så vis ytterligare smärta. Jag kommer på mig själv att jag aktivt måste försöka slappna av vilket tyder på att de aktiveras alldeles för ofta/hela tiden. Jag upplever faktiskt att akupunkturen hjälper och lindrar men det är en övergående effekt och något jag måste fortsätta gå på nu hela vägen fram. Trots att det definitivt inte hör till mina favoritupplevelser och inte alls är någon mysig behandling. 

Denna vecka har jag iallafall fått till lite aktiveringsövningar och ett pass lätt styrketräning hemma.


Även lite gravidanpassad yoga hemma och en BODYBALANCE på gymmet. 

Jämfört med min vanliga träning så känns det som om jag inte gjort någonting alls den senaste tiden, men med rådande förutsättningar är jag stolt, glad och tacksam att jag tränar överhuvudtaget. Faktum är att jag mår så otroligt mycket bättre om jag tränar, på ett eller annat sätt! 

Hjältemamma, den här dagen är för dig

0

Den 25 april är det mamatummy day, en dag som Katarina instiftat för att uppmärksamma att så många som 40 000 kvinnor varje år riskerar att drabbas av bestående skador relaterat till graviditet och barnafödande. Jag träffar er, jag är en av er och jag tänker på er, dagligen, jag berörs och känner med er. Jag tänker på allt som jag vill göra för att hjälpa er, alla kamper jag vill ta för er och alla gånger jag vill viska till er att ni är hjältar och förtjänar så mycket mer. Vi förtjänar så mycket mer omsorg, vård, öppenhet och helande krafter. Er kamp är min kamp och jag lämnar er inte i sticket.

Senast idag mötte jag en hjältemamma och jag har tänkt på henne sedan dess, tänkt på er, hjältinnor. Som ofrivilligt fått offra kroppens viktiga funktioner för att bli förälder och som får stå utlämnade till dålig kunskap och otillräcklig vård. Som skambeläggs för att ni inte är tacksamma nog att ni faktiskt fått barn. Vad gör väl en pösig mage, smärtande rygg eller läckande underliv? Vad gör väl det om du inte kan gå så långt ifrån en toalett eller är rädd för att ha samlag? Det gör allt, det kan du hälsa hen som försöker intala dig något annat. Var ska du göra av känslorna som stormar kring all skam, sorg, trötthet och kärlek? Ni är inte ensamma och ni har rätt till hjälp.

Vi mammor som burit, fött och kämpat med allt vad det innebär när ett barn kommer till är hjältar. Många av oss bär med sig fysiska och mentala ärr som sitter djupt rotade och alltid kommer göra sig påminda på ett eller annat sätt. Kanske har ni till och med flera ärr, flera svåra trauman av graviditet, förlossning och bebistid. Vid sidan av ärren kommer vardagen med små barn, kanske till och med barn med särskilda behov och funktionsvariationer, där det alltid behövs en mamma på tå, som är redo att sätta sig själv åt sidan, lämna läkningen därhän för att fånga ett barn som riskerar att falla. Till dig vill jag säga att din läkning räknas. Den är lika viktig för er alla som du är viktig för ditt barn.

Senast förra veckan cirkulerade det ett videoklipp på en chef inom kvinnosjukvård i ett landsting som uttryckte sig som att kvinnor som söker vård för skador inte ska tro att de kan se ut som förr. Det är så vanligt, att de tror att vi styrs av fåfänga och bara vill bli snygga och tighta igen. Ett hån om att uppfattningen om ett värdigt liv, ett liv där vi inte är beroende av toaletter, bindor eller värktabletter, bara skulle handla om yta. Ett hån om hur obildade vi skulle vara. Jag står bakom er i den kampen och jag hoppas att ni orkar, att ni vill ena er, hjälpas åt och stötta varandra. Att våga vara öppen är det finaste ni kan göra i ert läge, det kan hjälpa många och även er själva. Det är inte kört och det är inte ert fel.

Mamatummy Day är för er. Håll utkik på hemsidan här och delta gärna på din ort om det finns möjlighet.

Tack Katarina för att du instiftat en så viktig dag. Det är en ära att få jobba för detta.

Kram

I kvantitet och minimalism kan annat spira

2

Vardagen är här. Vår föräldralediga tid är över, minstingen är inskolad på förskola och vi ska nu ha en vardag med två arbetande vuxna och två små barn. Vi har tänkt, funderat, planerat och resonerat för att hitta en struktur på vardagen som kan passa oss alla. Vårt främsta mål är att trivas i vardagen och inte gå runt trötta och urholkade och längta efter semester allt som oftast.

Vår nyckel tror jag är kvantitet. Kvantitet av tid tillsammans, sömn, mat, träning, egentid, kompistid, samliv, sysslor. Det vi mår bra av helt enkelt. För att det ska rymmas i vardagen tror jag inte att man kan ställa så höga krav på kvaliteten där. Jag är övertygad om att barnen allra mest behöver kvantitetstid med oss och kontinuitet i sina relationer och att de mår bra av regelbundenhet och att ha föräldrar som trivs.

När lusten faller på kommer kvaliteten in. Det är när kvantiteten skapar utrymme för fantasin, ork och längtan efter mer som vi slår till med en lång utflykt, hotellnatt eller det där träningspasset som gör en oövervinnerlig. Om den minimalistiska kvantiteten får vardagen att rulla så blir det krafter kvar att lägga på det vi kallar lyx.

Det är inte alltid man vet innan att det ska bli kvalitet istället för kvantitet. Det visar sig ibland när första övningen börjas eller när middagsplanerna smids på morgonen. Och det måste få vara så tror jag. Att gå runt och drömma och önska kvalitet hela tiden, missa den på grund av allt annat och att inte vara nöjd med det man faktiskt gör är inte kul.

För att få utrymme för kvantiteten behövs det också skalas av och vi satsar mycket på minimalism. Minimalt med störningsmoment såsom åtaganden som inte känns intressanta, grejer som ligger överallt och skräpar, människor vi har i våra liv och saker som får rucka på “vardagståget”.

Igår hade jag min första hämtning av båda barnen. Slutade kl 15 och hade all tid och lust i världen för en lekparksstund, lite lek med barnens kusiner och när pappan kom hem tog de en cykeltur medan jag slängde ihop en kvantitetsmiddag. Alltså mat som är helt okej, som alla äter och som även minimerade resterna i kylen. Efter mat blev det bad och säng för barnen och ett långt lett yogapass för mig. Exakt en vardag i min smak och jag hoppas att det kan fortsätta såhär.

Har ni några strategier för er vardag att dela med er av?

Kram Josefine

 

Från BARNmässan

0

Den här helgen finns MammaMage på BARNmässan i Karlstad med monter. Vi mäter magar, tittar på funktion, pratar med mammor (och pappor) och får fin input. Kom och hälsa på mig (Katarina Woxnerud), naprapat Maria Berg och PT Caroline Olsson som båda är cert MammaMagetränare. Underbara kollegor med stor kunskap och mycket inlyssnande. 


Vår fina monter

Det visade sig även att Caroline är en mästare på tårtbakning och annat så hon skämde bort oss med hemmabakad fika. 


MammaMage har även scentid varje på stora scenen. Fast vi får väl erkänna att Babblarna och Nassim drar klart mer publik. 

I går fick vi ”fin-besök” av duon Therese och Sofia – även kända som Hormoner o hemorrojder. De är så fantastiskt sköna när de visar på vardagen bortom den där bebisrosa gulliga fasaden. 

Vi kom på den lysande iden om att köra MammaMages scentid tillsammans. Jätteskoj! Det blir så mycket mer levande när man har en dialog – och de frågar alla de där vanliga frågorna som man som nybliven mamma ofta har. 


Jag pratar och visar 

Presentationen kändes super och det var en hel del folk som lyssnade. Och i takt med att vi pratade kom det fler och fler. ”Yeah!” tänkte jag, det här går ju fantastiskt! Ända tills vi insåg att de som kom på slutet var där för att kolla in nästa programpunkt som var en twerkande björn. Nåja. Det kändes i alla fall bra. Nya tag idag, mässans sista dag.

Aurorasamtal och förlossningsrädsla

2

Den oundvikliga förlossningen kryper närmare och närmare. Jag är rädd. Livrädd. 
Ur ett medicinskt perspektiv, när man läser min journal, så gick min första förlossning jättebra. Det startade på måndag eftermiddag, avtog igen för att starta på riktigt på tisdag eftermiddag. Jag stannade hemma hela natten och när vi åkte in var jag redan öppen 10 cm, hon föddes kl 13.25. Det tog dock sju timmar efter att jag var öppen 10 cm och blev det en forcerad krystfas då hon tappade hjärtljuden få hon hade navelsträngen två varv runt halsen, men jag födde med enbart TENS och lustgas (ingen sugklocka eller liknande) lillan mådde bra när hon kom och jag behövde inte sy någonting alls. Det gick bra. Men det betyder inte att min upplevelse var bra. Det betyder inte att jag ser fram emot att göra det igen. Jag har skjutit upp tankarna på att nästa lilla bebis faktiskt ska ut, men jag inser att jag måste börja förbereda mig, för det är oundvikligt. Det känns ologiskt att vara livrädd när allt faktiskt gick bra. Men det spelar ingen roll. 

Det finns ingen logik och inga rätt och fel när det är känslorna som tar över, när rädslan kramar om hjärtat, halsen snörs ihop, tårarna bränner bakom ögonlocken och andningen stannar högt upp i bröstet. Samtidigt som jag litar på min kropp. Jag minns tydligt den fruktsvärda smärtan, men också känslan av att kroppen visste vad den skulle göra och tog kommandot. Jag minns paniken och rädslan när barnmorskan ringde på läkaren och allt blev rörigt och stressat, men jag minns också beslutsamheten i att jag ville föda mitt barn själv, utan medicinska ingrepp eller hjälpmedel. Min hjärna vet att jag var stark, att min kropp var fantastisk och att allt i slutändan gick väldigt bra. Det är mitt hjärta som inte riktigt kan landa i den tryggheten, känslan av rädsla och panik överskuggar fortfarande. Det finns självklart inga indikationer på att andra gången kommer att bli likadan, eller sämre på något sätt. Statistiskt sett så ska det gå snabbare och vara enklare, om jag förstår saken rätt. Men det finns så många om, så många men, så många omstädigheter som jag inte kan påverka. Jag försöker fokusera på det jag faktiskt kan påverka, mina tankar och min förberedelse. Men det är svårt. Så fruktansvärt svårt. 

Ett sätt att bearbeta första förlossningen och sakta men säkert börja förbereda mig för den andra, är att prata om det. Jag fick en remiss till Auroramottagningen på Danderyds sjukhus och idag var det dags för ett samtal med en erfaren barnmorska, med fokus på min rädsla. Obehagligt och jobbigt, men otroligt nyttigt och skönt. Att prata med någon som är specialist på detta och har kompetens att svara på frågor kring förlossning och barnafödande, men som också mött många rädda kvinnor. Mycket känslor och många tankar kom upp till ytan och att få möjlighet att ställa tusen frågor, skapa någon typ av plan, ge utrymme för rädslan och sätta den i skrift i min journal hade en något lugnande inverkan på mig. 

Jag vet att förlossningen kommer att ske. Jag har full tilltro till min kropp och jag hoppas innerligt att jag ska få en annan upplevelse med mig denna gång. Att jag ska våga vara rädd, möta rädslan och vända den till styrka. Jag hoppas innerligt att allt ska gå bra såklart, utan medicinska komplikationer, att jag ska ha kontroll men också våga släppa den. Jag har trots allt börjat längta efter att få träffa denhär nya lilla människan. Att få detta Aurorasamtal var ett steg i rätt riktning och jag är otroligt glad att jag hade styrkan att be om det och möjligheten att få det.

På fredag går vi in i vecka 33…

Utbildning till Certifierad MammaMagetränare

0

Den uppmärksamma läsaren har noterat att jag även hänger på MammaMages Instagram under denna vecka, framförallt med anledning av min utbildning till certifierad MammaMagetränare. Äntligen fick jag möjlighet att gå utbildningen, trots rådande förutsättningar med en utmanande graviditet i tredje trimestern. Jag hade liksom inte planerat foglossning och bäckensmärta när jag planerade in utbildningen (som alltså är två dagar). Jag har funderat många gånger på om jag verkligen skulle klara av utbildningen, om min kropp skulle orka, om jag skulle kunna tillgodogöra mig kunskaperna och om det verkligen var rätt tillfälle att gå denna just nu. Men, jag anser att kunskap är ett fantastiskt redskap för att hantera en problematik man ställs inför och denna utbildning ligger mycket nära mina personliga förutsättningar och utmaningar för tillfället med mycket applicerbara kunskaper för mig personligen. Dessutom så ligger mina största problem i att röra mig (gå, stå, promenera, lyfta, bära och så vidare) och utbildningen är inte särskilt fysiskt ansträngande utan ger möjligheter att lyssna på kroppen och sitta/stå/röra sig/vila vid behov. Och jag har ju faktiskt inte foglossning i huvudet.Om jag sedan väljer att genomföra själva certifieringen just nu eller avvaktar ett par månader med den får tiden (och kroppen) utvisa. 

Så, hur gick det då? Hur var utbildningen? Precis så fantastiskt intressant som jag hoppats och föreställt mig är svaret! Genomtänkt upplägg och kursmaterial, kunniga lärare, lagom blandning av teori och praktik samt bra lokaler, perfekt tidspassning och tillräckligt med raster (kan verka som småsaker men är viktiga på det stora hela). Jag har läst en hel del om träning och graviditet på olika typer av utbildningar och jag kände igen mycket, men det var en hel del nya (fördjupade) kunskaper och mycket som jag kände igen men definitivt behövde fräscha upp. Framförallt har jag lärt mig mycket mer om (åtminstone börjat resan mot att lära mig!) hur man ska tänka kring återträning, aktivering av bäckenbotten och djupa magen samt hur man kan mäta diastaser och kontroll av aktivering. Jag tycker att det är ett otroligt intressant område och jag ser verkligen fram emot att läsa mer, lära mig mer och framförallt träffa många mammor för att genom övning bli bättre på att känna, se och hjälpa vid olika typer av problematik och dysfunktion samt hjälpa dem vidare i sin träning. 

Jag är jätteglad att jag var med på utbildningen och även om jag fick väldigt ont av den ovana situationen med mycket stillasittande och en del ”konstiga” positioner under praktikdelarna så överskuggas det av den positiva upplevelsen och de nya/fördjupade kunskaperna. Jag ser verkligen fram emot att på sikt börja jobba med dessa kunskaper och gå fler vidare-/påbyggnadsutbildningar, men tills dess är det rehab för den egna kroppen och att känna på så många magar som möjligt som gäller! 

Vanlig fråga om appen: hur får jag appen på svenska/engelska?

0


Fortsättning på Vanliga frågor om appendetta är en vanlig fråga om appen, särskilt när vi välkomnar nya användare till vår app!

Vi är i ett skede där vi ska göra en uppdatering av appen så att du själv ska kunna välja språk, svenska eller engelska. Inom kort kommer det även en engelsk version till er med Android.

Hur gör jag för att byta språk?

För att byta språk i appen måste du ändra telefonens språk. Om du bor i Norge och har telefonens språk på norsk, kommer appen att bli på engleska. Så för att få appen på svenska måste du ändra din telefons språk till svenska. När du är klar med appen så får du ändra tillbaka till norsk igen. Lite pilligt, vi vet – men en lösning är tänkt att komma inom kort!

Lycka till med din träning, och läs gärna våra inlägg på ämnet Vanliga frågor om appen eller FAQ där du hittar frågor och svar.

Foglossning i svanskotan? 

0

Min första graviditet var förhållandevis enkel. Jag hade ”vanliga” gravidkrämpor såsom illamående de första veckorna och ont i bäckenet de sista. Jag var fruktansvärt trött bitvis och fick vätska i knäna runt vecka 30 samt att jag gick upp ca 22 kilo. Men jag mådde väldigt bra på det stora hela och kunde träna genom hela graviditeten. 

Denna gång är allting annorlunda. Jag kände av foglossning redan i vecka 5, men då visste jag inte att jag var gravid och förstod inte att det var det som orsakade smärtan. Sedan mådde jag illa och var fruktansvärt trött fram till vecka 14 och fick väldigt dålig hy, precis som första gången. Efter det så har foglossningen eskalerat ju längre graviditeten gått. Jag har smärta på diverse ställen såsom bäckenlederna, symfysen (blygdbenet) och framförallt smärta runt svanskotan. Jag visste inte ens att det var möjligt att få såhär ont i svanskotan under graviditeten men enligt sjukgymnasten är det tydligen väldigt vanligt. Som jag förstår det hela så är det egentligen inte foglossning i svanskotan (eller?!) utan smärtan beror på att symfysen är uppluckrad samt att alla strukturer i bäckenet är hormonpåverkade inför förlossningen. Jag minns att svanskotan var rejält mörbultad efter förlossningen förra gången nämligen och det var där (neråt, bakåt) som jag kände av alla mina värkar som värst men att det skulle komma redan nu kunde jag inte drömma om. Det känns som om den ska gå sönder när jag promenerar och att sitta några längre stunder är uteslutet. Dessutom får jag sammandragningar av att gå (men att träna lugnt och anpassat går bra) och det drar/hugger/krampar ordentligt i ligamenten på framsidan, ”under” magen med jämna mellanrum (som om någon sticker in en kniv och jag kan knappt räta ut kroppen). Jag tycker dock att hela jag är mindre denna graviditet och det känns inte som om jag gått upp lika mycket i vikt, åtminstone så har det inte satt sig på samma ställen, men faktum är att jag väger bara två kilo mindre nu än när jag var lika långt gången i första graviditeten. 


Vecka 31. Nummer 1 vs Nummer 2. (Lite skillnad i solens påverkan på hud och hår dessutom!). 

När jag vilar blir bäckensmärtan hanterbar. Ligamenten gör ont ett par gånger varje dag ändå och svanskotan värker hela tiden men att vila kontinuerligt känns bra. Framförallt så upplever jag att fysisk aktivitet/vardagsmotion som pågår hela tiden (såsom promenader, att leka och lyfta Lovina, städa, tvätta, handla och så vidare) påverkar smärtan negativt och den blir både intensivare och känns på fler ställen. Denna helg har vi varit ute på vårat lantställe och fått hjälp av min svärmor och hennes gubbe med att bära, elda, röja och fixa. Tungt fysisk arbete som inte lämpar sig för en gravid kropp i tredje trimestern med bäckensmärta vilket har inneburit att jag har tagit hand om Lovina. Det är en av mina absoluta favoritsysselsättningar i hela världen men jag märker att smärtan är mycket värre nu (framförallt så förvärras smärtan i bäckenlederna) efter två heldagar av att lyfta, böja, jaga, leka, hjälpa, hålla, bära och vara med min älskade dotter. Det känns riktigt tungt. Att jag inte ska kunna ta hand om henne på heltid utan att få riktigt ont. Jag vet att det är en begränsad tid men just nu är det riktigt kämpigt. 

Trots diverse utmaningar med denna graviditet och nuvarande känslor så tycker jag ändå att det är väldigt fascinerande, intressant och spännande att följa hur kroppen hanterar graviditet nummer två (såhär tätt inpå dessutom). Jag är så innerligt tacksam att jag bär på ytterligare ett barn och så djupt imponerad av den kvinnliga kroppen som klarar detta. Jag är även jätteglad att jag än så länge klarar mig med ett bäckenbälte och en glidmatta (för att ha lättare att vända mig i sängen) och (just nu…) inte behöver kryckor eller liknande. Det är dock självklart frustrerande och tråkigt att jag inte kan ta hand om Lovina utan att få ont, inte kan träna som jag skulle vilja och instruera mina klasser, att jag inte kan leka som jag skulle önska och jobba som tanken var. Men, en graviditet är en kort tid i livet och jag vet med säkerhet att det är värt varenda dag av smärta när nästa lilla stjärna föds. 


Lovina 10 dagar gammal. Foto: Linda Rehlin

Mot en joggande vår

2

Löpning – älskad, hatad, älskad igen. Under mitt liv har löpning alltid haft en del, inte reflekterad men det har liksom ingått i paketet av det idrottande jag ägnat mig åt. Det är väl just då som den kanske inte varit så himla omtyckt. Fysträning, uppvärmning, nedjogg och allt man hållit på med under unga tonår var kanske inte så himlans skoj, jag ville ju jaga boll. Ju äldre jag blev desto mer insåg jag att ju bättre jag blev på att löpa desto starkare blev jag på planen. Sakta växte det på mig att få tillfredsställelse av löpkickarna. För det är något ofrånkomligt stort som sker i systemet när hjärtat pumpar för fullt, flåset hörs genom bruset och benen trycker ifrån, trötta som pigga.

Älskar att få trycka ifrån med benen.

Jag gillar att trumma på med benen. Jag gillar korta snabba pass och är ingen uthållighetslöpare. Men under perioder när jag inte kunnat välja har jag längtat ut på ett långt pass för mig själv i naturen. Löpning skänker så mycket i retur och det är i känslorna kring det som min längtan byggs upp. Sen jag fick barnen har löpningen inte riktigt rullat på, minst sagt. Mellan graviditeterna så var jag igång och jag arrangerade en löpgrupp som engagerade mig mycket men min egen kondition fick jag ingen större snurr på. När jag blev gravid igen fortsatte jag att jogga fram till v 17, sen var det så obekvämt i magen att löpskorna fick hamna på hyllan. Efter den sista födseln har jag knappt vågat prova, en strulig mage med bråck och diastas, som du kan läsa om här och här har stoppat löpningen. Det har inte funkat att jogga för det skulle gjort min kropp mer skada än nytta. Men det har knappt gått en regnig, snöig eller solig dag utan att jag föreställt mig hur det skulle vara att snöra på mig skorna och trumma iväg.

Vad är det då med löpning? För mig, som aldrig varit varken långlöpare eller snabblöpare så är det allt runtomkring. Må-bra-känslan, känslan av att orka mer, springa på och nå dit när känslan av att sväva kommer. Med löpning kan man uppleva en ny stad, en natur, vidder och nå in i en plats man aldrig varit. En annan toppengrej är tillgängligheten, ett par skor på och ut och kör, jogga till jobbet, förskolan eller affären, ta med barn i vagn eller på cykel och få till lite rörelse och go känsla när tiden är knapp. Umgåslöpning har också varit en viktig grej för mig. Mina närmaste vänner är alla löperskor och det ingår i hänget med dem att jogga en sväng. Det är en av mina viktigaste motivationer, att kunna snöra på mig skorna och hänga med dem igen.

All konditionsträning har fått hoppa upp på hyllan för mig senaste året. Det är mot bättre vetande, jag veeet ju att konditionsträning är det bästa jag hade kunnat ge min stressade och trötta hjärna. Men den där tröskeln, ack så hög när annat tar så mycket energi och konditionsträningen behöver mer än ett par löpskor. Jag har ju inte kunnat jogga och behövt tänka till och verkligen uppbåda kraft för t.ex. pulshöjande styrka för att konditionsträna. Min kropp börjar så sakteligen kännas redo för att jogga och det är med stor tillförsikt som jag lägger upp en vårplanering för att hitta ut i löpspåret igen.

Jag har nu börjat med att lägga in pulshöjande träning i veckorna. I planeringen står det tre gånger i veckan, puls upp i 20 min, sen får lust och omständigheter styra. Hittills har orken satt käppar i hjulet och jag har fått se mig besegrad av vardagen alltför många gånger, men då gäller det att hitta nycklarna. En nyckel är morgonträning, då orkar jag mer än kvällstid. Håller alltså på att vänja mig att gå upp och vara aktiv innan jobbet. En annan nyckel är att träna med barn som sällskap, jag har inte velat det på länge, haft så stort behov av att ha träningen för mig själv men tillgängligheten är viktigare nu och de gånger jag haft med min lilla kille i vagn har vi haft riktigt kul. Konditionsträning med vagnen är också grymt om man inte kan jogga längre stunder, en backe och en tung vagn att putta uppför, hello flås!

De gånger jag varit ute och konditionstränat hittills så har tårarna strömmat fram efter bara några minuter. Så oerhört frisättande och känslan av frihet i att kunna ta i och känna att kroppen svarar. Genom sinnet strömmar alla viktiga ögonblick jag haft i springande och det är så in i bomben fint att minnas genom att känna.

Oslagbar känsla.

 

Jag har tänkt att bjuda in er att följa mig mot att joggingträna igen. Det kommer bjudas på förslag på upplägg av träning, övningar, bra att tänka på när man vill börja jogga och lite små knep och knåp.

Häng med mot en joggande vår tillsammans med mig.

Kram

 

 

Blogg

MammaMage på Instagram