Mum of the year

0


Har varit ensam med barnen ikväll. Visste hela dagen att när jag kommer hem idag så byter vi av varandra och alla kvällsbestyr blir mina. Har lurat hela dagen på alla möjligheter till mys för oss i sommarkvällen. Det blev barnlyxmiddag i form av pannkakor (den lilla tycker dock visst inte om det, hade ingen aning). Efter det vankades det en rejäl kvällspromenad och barnen skulle få somna i vagnen, som de tycker är så mysigt. Också som en belöning till mig som suttit stilla väldigt mycket idag. 

Som vanligt, på papper ser det skitmysigt ut och jag tänkte att jag skulle skriva och tipsa om en riktig sommarhit att nyttja kvällarna till. 

I verkligheten: hade en jobbig situation på jobbet som ofrivilligt etsade sig fast, redan då var det lite dömt att behöva pysventileras här och där. Kommer hem till glada barn som vid blotta åsynen av mig börjar klänga, grina, tjata och gnälla. Vad kommer det ifrån och är det bara jag som är en klagomur? Med ett påklistrat tjoande börjar pannkakorna bli till, under kladd och ståhej med de envisa tu. Humöret börjar dala än mer och pannkakorna får iordningställas och ställas fram i takt med att de blir till, således ensammiddag för samtliga. När mamman i huset pusslar ihop en någorlunda middag till sig själv och sätter sig ute där barnen leker väldans glatt så har klagomuren gjort entré igen och hux flux ska båda barnen sitta i knä, äta upp min mat, gnälla och bråka om leksaker samtidigt. Pysventilen exploderar, allt tömmer sig i ett svep och jag blir så arg. På skiten på jobbet, på att jag bara får ta allt gnäll och alla tårar, på att jag är så trött och på att mitt manus för kvällen inte håller. 

Till slut kommer vi ändå ut på promenaden och jag gör allt jag kan för att öka utrymmet runt mig själv samtidigt som jag nattar. Kände mig kvävd, när jag skulle bli ”mum of the year” och servera nygräddade pannkisar och låta dem sövas i vagnen, var jag kvävd av att vara klagomur på både jobb och hemma. Men bilderna ljuger inte, det var en enastående kväll och jag fick lära Lo att lyssna på lövens sus. 

Imorgon är en annan dag.

Kram

Jag har börjat träna! 

0

Jag har haft turen, viljan, möjligheten och motivationen att kunna hålla igång (i princip) under hela mina graviditeter. Jag har givetvis varit tvungen att anpassa träningen efter rådande förutsättningar och med lillebror så blev det mestadels sjukgymnastik, korta styrkepass hemma och BODYBALANCE de sista månaderna. Den träningen jag trots allt genomförde ett par gånger i veckan är jag otroligt tacksam för nu. Jag tror att den är en bidragande orsak till att kroppen klarade förlossningen så fantastiskt bra och även att återhämtningen gått över förväntan. Jag är otroligt tacksam över kroppens förmåga att anpassa sig till situationen och jätteglad att jag redan nu känner mig förhållandevis stark.

BODYBALANCE i vecka 40

På sista promenaden innan förlossningen så hade jag värkar ungefär var tionde minut och hoppades att lite fysisk aktivitet skulle hjälpa till att starta igång allt ordentligt. Ungefär 13 timmar senare föddes Jay. 


Jag har en hel del kvar att jobba på när det gäller bäckenbotten och knipet och den djupa magen måste jag hela tiden påminna mig själv om att aktivera, detsamma med att sträcka på ryggen för hållningen som är katastrofal för tillfället. Jag känner redan nu av amningen i rygg och nacke och promenaderna tröttar ut ländryggen alldeles för snabbt. Men, till skillnad från efter förra graviditeten så behöver jag inte släpa runt på ca 20 kilo övervikt utan har endast ca 5 kilo kvar till starvikten (tror jag?!) och dessutom är jag förhållandevis pigg, glad och motiverad, trots sömnbristen. Jag längtar efter att komma igång och träna ordentligt men jag har börjat smyga igång en smula. 

Första passet med gummiband efter förlossningen


Hur tidigt efter förlossningen som man kan börja träna är högst individuellt. Jag har lyssnat otroligt mycket på kroppen och låtit den styra. Det har blivit mestadels korta promenader och knipövningar de första två veckorna men tredje veckan kände jag mig redo att öka en smula. Promenaderna blev lite längre och tempot lite högre, jag startade med MammaMageappen och jag plockade fram mitt gummiband för att aktivera överkroppen, framförallt baksidan. Det blev ett par pass innan fokus flyttades till semester med familjen en vecka. Jag känner ingen stress överhuvudtaget när det gäller att komma igång ”ordentligt” men jag längtar otroligt mycket efter att kunna träna ”på riktigt” igen, att få upp pulsen, svettas, att kunna gå på gruppträning utan begränsningar, hitta ytterlägen i BODYBALANCE, att lyfta vikter på BODYPUMP och jag längtar verkligen efter att dansa SH’BAM! Om jag ska komma tillbaka till en stark och funktionell kropp som orkar träna och leka med barnen så måste jag börja någonstans. I liten skala, utan press och krav på prestation. Sedan finns det ju två andra små personer i livet som inte alltid tillåter det planerade passet, eller något pass överhuvudtaget för den delen. Och det är okej. Det gäller bara att försöka acceptera nuläget. 

Träningskläder redan från morgonen är en förutsättning för mig att få till ett pass (om/när tillfälle ges) eller känna att jag kan dra upp tempot på barnvagnspromenaderna 

Jag är en person som mår bra av att träna, på ett eller annat sätt. Jag väljer att prioritera träningen före exempelvis städning eller liknande. Oftast hinner jag båda men jag vet att om jag tränar så känns hela livet (inklusive sömnbristen, ”snart två års trotsen” och hushållssysslorna…) lite bättre. Jag blir trevligare, orkar vara gladare, får bättre tålamod och blir en bättre mamma och en bättre fru. För att vara mitt bästa jag så behöver jag träna. Just nu blir passen mer på barnens villkor och det är ibland svårt att hantera mentalt, men när Lovina var bebis så lärde jag mig att lite är bättre än inget, att alla pass ger någonting (även om de måste avbrytas för amning, gos, blöjbyte eller annat bebisrelaterat). Varje pass, hur kort det än blir, är ett litet steg närmar en stark kropp. Inifrån och ut.  

Idag är Jay fem veckor gammal och jag har äntligen vågat köra BODYBALANCE igen! Jag valde att köra samma program som under graviditeten eftersom att kroppen är (någorlunda) van vid de övningarna, ”bara” träna i 30 minuter och utesluta pilateslåtarna (då de blir för tunga för magmusklerna såhär nära inpå graviditeten, magen behöver mer rehabträning, såsom MammaMageappen, innan tyngre belastning). Men, det kändes alldeles fantastiskt att vara tillbaka på mattan! 

I slutet av veckan har jag bokat in återbesök hos både barnmorskan och sjukgymnasten och då hoppas jag på att få ytterligare vägledning i hur jag ska/kan/får/borde gå vidare med träningen. Ser verkligen fram emot att träna mig tillbaka till en stark mammakropp! 

Välkommen till världen älskade Jay

0

För tre veckor sedan vid ungefär denhär tiden (ca kl19.45) så ringde jag förlossningen på Danderyd. Barnmorskan som svarade hörde mig försöka prata och andas genom ett par värkar (1-3 minuter mellan) och tyckte att vi nog skulle komma in omgående, och efter det gick allting väldigt snabbt. Måndagen den 22a maj klockan 22.32 föddes JAY Robin Alfred. Älsklingsunge. 

Efter en alldeles fantastisk förlossning så föddes han alltså äntligen, lillebror, i graviditetsvecka 40+3. . Han vägde 3410 gram och var 49 cm lång.

Vi har haft ett par superhärliga veckor med hela familjen och mest bara hängt i bebisbubblan, även om den varit väldigt annorlunda denna gång! Att återhämta sig efter förlossning och lära känna ett nytt litet liv är inte helt enkelt, och då samtidigt försöka involvera en stolt liten storasyster så mycket som möjligt samt tillgodose alla hennes behov av både aktivitet och närhet är inte så enkelt det heller. Jag är så otroligt tacksam att allt gick bra. Både under förlossningen men även efteråt. Lovina har varit en pärla och än så länge är hon varken avundsjuk eller något annat. Hon är lite extra mammig kan jag uppleva och sover inte lika bra som hon brukar, men i övrigt går det toppenbra. Att hänga hela familjen har varit guld värt och jag är djupt tacksam över den möjligheten! 

När det gäller mig så har kroppen återhämtat sig hyfsat bra tycker jag. Upplevelsen av eftervärkar var något helt nytt och jag tyckte att det tog lite längre tid innan jag kunde röra mig hyfsat obehindrat men i övrigt känns allting ungefär som förra gången. Mörbultad, inget knip och svårt att gå de första dagarna (veckorna…) men nu känns allting toppenbra! Brösten börjar ställa in sig på amning och gör inte lika ont de heller även om bröstvårtorna är ganska illa just för tillfället. Kroppen har fått läka i lugn och ro, även om jag tagit en del korta promenader och lyft Lovina en del (så lite som möjligt) redan från start så har jag inte tränat eller gjort något annat aktivt förrän 16 dagar efter förlossningen. Då tog jag en något längre promenad, körde ett par gummibandsövningar för baksidan av överkroppen och körde mitt första mammamagepass via appen. Allting kändes toppen, framförallt det faktum att kroppen och lusten har fått styra när det kändes rätt att starta. 


Jag ska berätta mer om förlossningen tänkte jag, framförallt eftersom att denna upplevelse var så otroligt annorlunda jämfört med förra gången, men det får bli i ett annat inlägg. Jag kan iallafall säga som så att det gick förhållandevis snabbt, nästan lite obehagligt snabbt där ett tag (1,5 timme efter att vi kom in så föddes han). Allting fungerade toppenbra runt omkring, det var inte fullt där vi ville föda och jag hann lägga Lovina innan vi åkte. Framförallt så gick själva förlossningen riktigt bra och jag upplevde en mäktig känsla, mellan några av de sista (fruktansvärt smärtsamma…) värkarna så lyckades jag ändå utbrista ”dethär är så häftigt!”. Efter denna förlossning förstår jag hur kvinnor kan säga att det är magiskt att föda barn. Det hade jag liten svårt att förstå efter förra. Den absolut största skillnaden måste ändå vara min mentala status både innan, under och framförallt efter förlossningen. Jag var lycklig. Stolt, glad och genomlycklig. Direkt efteråt och även de första veckorna (som förra gången kantades av tårar av många olika orsaker). Och trots massiv sömnbrist och diverse utmaningar (med framförallt fruktansvärt magont för lillebror den senaste veckan) så hänger den där glädjen kvar och sätter fortfarande guldkant på tillvaron. Allt gick verkligen så otroligt mycket bättre än jag någonsin vågat hoppas på och nu börjar jag så smått komma tillbaka till verkligheten och kliva ut ur bebisbubblan. 



Välkommen till familjen, och till världen, älskade Jay! 


Förlossningsdagen fyra år senare

0

Imorgon fyller min dotter Lo 4 år. De flesta föräldrar känner nog igen sig i den sentimentala våg som sköljer över en då. Alla minnen och all stolthet som blandas med känslan av att de växer för fort. Men spänningen i att se en sin lilla människa växa fram är ändå det som dominerar.

För fyra år sedan på minuten nu satte min förlossning med henne igång. Jag hade en utmanande graviditet och var psykiskt och fysiskt helt slut när jag två veckor över tiden förstod att fostervattnet började sippra. Jag hade gett upp hoppet om att hon skulle komma av sig själv och gick och var orolig för en igångsättning, så när något började hända förstod jag först ingenting. Eftersom fostervattnet som kom var missfärgat så åkte vi in en sväng på kontroll och väl inne började jag känna så smått att lite sammandragningar drog igång. Väl hemma igen hade jag en latensfas där jag kände mig stark och tänkte att ”det här kommer jag klara bra”. Ända tills de där rejäla värkarna tog tag i mig och rädslan började ta kontrollen. Jag hade inte förberett mig något alls på att möta smärtan, hade kanske tänkt några gånger och läst om dyktekniken. Men när man föder för första gången är det ju en upplevelse som inte liknar något annat och smärta och rädsla går automatiskt hand i hand om vi inte jobbar emot det.

Vi åkte in igen senare på eftermiddagen och väl inne hade jag först en helt okej känsla av kontroll. Ni vet, gungar lite på bollen, äter lite, går lite, tar värkarna och får lite akupunktur och massage. Vartefter tiden gick och kraften i värkarna ökade kom också min rädsla och anspänning mer och mer. Till slut så låg jag på sidan i sängen och rörde mig inte en millimeter mer på flera timmar, ingen gjorde heller någon ansats att hjälpa mig därifrån. Lustgasen och möjligheten att fokusera på något var räddningen, den fick mig att fortsätta andas och när den fick mig att dåsa bort var det himmelriket. Jag tänkte då i stunder att det gör inget om jag inte vaknar igen nu, låt mig sova och allt gå över fort. Jag fick vänta i många timmar på epiduralbedövning och när den väl sattes hann den precis börja verka innan mina krystvärkar satte i. Min barnmorska baxade då upp mig på knä för att få min bebis att sjunka ner, det var så sjukt skönt och jag kände mig så besviken på att ingen gjort det tidigare. Varför tilläts jag ligga där som en fiolsträng och missa allt? Krystfasen var min fas. Då kunde jag äntligen göra något och kroppen visade mig tydligt hur jag skulle göra. Det tog en stund men det var helt odramatiskt och härligt på alla sätt. Att få fram den där ungen, ens förstfödde har ingen liknelse, det är magi och livet blir sig aldrig mer likt. Hon föddes några timmar in på natten och det var mors dag, en dag jag trodde att jag skulle få vänta ett år till på att njuta av, men hon valde istället att göra mig till mor.

Ni vet att förlossningsvården tampas med personalbrist och platsbrist. Jag vet inte hur det var när jag var inne men min barnmorska såg jag inte mycket av, min sambo visste inte hur han skulle hjälpa mig när jag bara ville vara i min lustgasbubbla. Jag kände mig väldigt ensam och utlämnad, i min rädsla för smärtan. Det var ingen angenäm upplevelse. På pappret gick allt som det skulle och var en typisk första gången tidsmässigt. Jag fick inte ens en liten bristning. Kanske att just rädslan och maktlösheten är en grej för första gången också. Hade jag vetat vad jag visste efteråt hade jag tränat på andning, gått profylaxkurs, yogat och engagerat min sambo mer. Det som jag gjorde inför min andra förlossning. Men vem vet, ingen vet första gången och har man inte drabbats av oerhörd smärta innan så finns inga referenspunkter.

Lo, min dotter. Väl ute satte hon mig i ett paradigmskifte och jag skulle aldrig mer bli mig lik. Mer om det en annan gång. Nu fyller hon fyra och är en helt underbar liten tjej med snällhet och glädje som sina främsta egenskaper. Hon är ofta en spegel av mig och jag gör vad jag kan för att så frön av starkt och oberoende egenvärde, lite skinn på näsan och att lära sig se det som verkligen betyder något. I takt med att hon växer och blir påverkad av förväntningar på flickor från samhällets sida så snörps mitt hjärta. Jag har försökt att hålla henne utanför söta, snälla, duktiga och tillfredsställande lilla flickan-förväntningarna. Jag fortsätter såklart men nu finns många jag inte styr över med i hennes vardag och det svävar iväg på ett sätt jag inte gillar. Jag hoppas att hon låter mina små frön vara ledljus när hon tvekar och när hon ska ta riktning senare i livet.

Idag åker vi på semester till Grekland och kommer att fira hennes fyraårsdag med glass och bad. Ger mig själv och hennes pappa en klapp på axeln, vi gjorde henne bra och de här åren har varit de mest omvälvande och utvecklande i mitt liv.

Tack Lo, för att jag fick bli din mamma. Du är fantastisk och jag älskar dig så. /Mamma

Happy Thoughts? Den eviga väntan och fulla förlossningskliniker

0

Jaha. Jag trodde att barn nummer två skulle komma tidigare än barn nummer ett. Det måste vara något jag drömt och det finns säkert inga källor på det, men jag hade liksom fått för mig att det skulle vara så. Jag förväntade mig bebis innan beräknat datum och jag hade laddat för det. Idag är det beräknat datum och bebis ligger och myser gott i magen. Verkar inte ha några planer alls på att komma ut. Någonsin. 
Lovina är en av de 5 % (? Nej, jag har ingen källa på det) som är födda på BF. Förlossningen startade med mensvärk och lätta sammandragningar redan på måndagen, hon är född på onsdagen. Då var jag inställd på att hon skulle vara punktlig, och det var hon verkligen. Denna gång tänkte jag som sagt att det skulle starta tidigare, men icke. Det är verkligen mycket mer psykiskt påfrestande denna gång måste jag säga. Jag är mycket mer ”färdig med att vara gravid”. Inte för att jag egentligen mår sämre för tillfället (bäckensmärtan är bättre nu när bebis är fixerad) men jag är tröttare, har inget tålamod och är mycket mer nervös. 

För ett par dagar sedan postades en bild på en post-it lapp med en ögonblicksbild av förlossningssituationen i Stockholm just då. Det var fullt överallt. Precis överallt. Jag har dessutom flera vänner som precis fött barn och vittnar om att de blivit hänvisade till andra sjukhus än de inledningsvis ringt till. Faktum är att det var likadant med Lovina. Då gick jag på BB Stockholm Family på mödravård och skulle föda på BB Stockholm. När det började bli dags att åka in så ringde jag till dem men fick svar att det var fullt och barnmorskan undrade om jag kunde ta en alvedon och stanna hemma en stund till. Visst, sa jag, och fortsatte värkarbetet hemma. Detta upprepades två gånger till men vid sista samtalet närmade sig klockan 06 på morgonen (trafiksituationen om man måste åka genom hela stan skulle kunna innebära ett stort problem!) och jag kände att smärtan började bli ohållbar. Barnmorskan skulle fixa en annan plats, troligtvis på BB Sophia, och återkomma. Hon ringde tillbaka och meddelade att det var fullt på BB Stockholm, Danderyds förlossning och BB Sophia men att hon ordnat en plats på Södra BB (som tyvärr är nedlagt nu). Varken jag eller Robin visste vad det var för ställe men satte oss i bilen och blev otroligt väl omhändertagna när vi kom dit. Jag var då öppen 10 cm och trodde att vi skulle föda barn direkt (även om det sedan tog många timmar på grund av olika omständigheter). Att jag stannade hemma, utan smärtlindring (har inte ens ett badkar…), tills jag var öppen 10 cm skrämmer mig. Tänk om vi åker in för sent denna gång? Tänk om det är fullt? Tänk om det inte löser sig med Lovina? Tänk om…

Det spelar ingen roll hur många Aurorasamtal jag går på eller hur väl förberedd jag trots allt känner mig, en av mina största rädslor är att inte få plats och att vi inte ska hinna in i tid. Och att det i sin tur ska leda till att barnet får skador eller inte överlever, eller att jag spricker massor eller förblöder. Jag inser att det är katastroftankar i sin renaste form och att det inte finns särskilt mycket som talar för något av ovanstående, men tankarna finns där, trots allt. Varannan tanke är lugn och positiv, jag har stor tilltro till min kropp och min förmåga, till att jag klarar detta och att allt runtomkring kommer att lösa sig på ett eller annat sätt. Varannan tanke är ett katastrofscenario. 

Jag önskar bara att förlossningen kan starta nu så att jag kan hantera verkligheten och det som sker där och då istället för diverse hitte-på-scenarion. Jag hoppas innerligt att jag denna gång ska få uppleva en fantastisk förlossning som blir så som jag önskar och att jag ska få bära med mig ett positivt minne av förlossningen, även om jag är smärtsamt medveten om hur ont det kommer att göra. Jag vill inte vänta längre. Men det spelar ingen roll vad jag vill. Bebisen kommer när den, och kroppen, är redo. Situationen på förlossningsklinikerna kan givetvis förändras från timme till timme och på något sätt måste det lösa sig. Det hjälper verkligen inte att skrämma upp sig själv. Men, det är lättare sagt än gjort. Så jag försöker med glada, snälla tankar. Försöker motivera mig med att sommaren är här. Försöker göra sådant som jag tycker om, som att träna lite (det lilla som fungerar just nu liksom) och äta glass. Men jösses vad jag egentligen bara vill att dethär ska vara över nu. 

Viktuppgång och kroppens förändring 

0

Det var en gång en tjej som var gravid med sitt första barn, hade en blogg och tränade mycket, mådde fantastiskt bra i sin kropp och sin graviditet. Hon lade upp en bild från två olika år med olika förutsättningar (icke gravid och gravid) men i samma kläder, på gymmet. Då fick hon denna kommentar ”Men gud, snacka om att du gått upp i vikt! Ser ut som två helt olika personer på bilderna! Om du gått upp såhär mycket i ”bara” vecka 26 och fortsätter såhär så kommer du att se ut som en flodhäst i slutet av graviditeten. Och det är svårt att gå ner de sista kilona sen. Tänker du inte alls nu på vad du lägger på dig? Snart är det 15 kg, lätt!”. Hon blev förbannad. Skrev ett blogginlägg om att hantera kroppens förändringar, om hur man som gravid får utstå alldeles för mycket irrelevanta kommenterarer om kroppen från människor som inte har en aning om förutsättningarna. Hon fick svar av den som skrev kommentaren som bad om ursäkt för hur hon uttryckt sig och det är klart att det skrivna ordet kan uppfattas olika, men den där kommentaren har liksom fastnat lite. Nu är det två år sedan och hon blir fortfarande förbannad på människors uppfattning om att de har rätt att kommentera den gravida kroppen även om dess förändring är ett faktum!

Bilderna som jag postade på bloggen. Till vänster var jag i mitt livs bästa form och ett år senare var jag gravid i vecka 26 med Lovina. På bilden längst till höger är vi tillbaka på gymmet på Bali, 6 månader efter förlossningen. 

Min första graviditet var på många sätt alldeles fantastisk. Jag mådde bra, tränade sista passet samma dag som förlossningen startade och återhämtade mig förhållandevis snabbt och kunde komma igång tidigt med anpassad träning. Jag upplevde dock viktuppgången och kroppens förändring jobbig och nu när jag ser bilder så känns det verkligen avlägset. Det var jobbigt att hantera förändringarna för mig som är en ”träningmänniska” men jag kände mig trots allt både stark och vacker genom hela min graviditet, tacksam att jag ändå kunde/orkade/ville träna. Jag älskade inte förändringarna varje dag men graviditeten var efterlängtad och långt ifrån självklar, och det lilla pyret i magen var värt allting. Jag gick upp 22 kilo totalt under första graviditeten och hade gått ner 17 kilo efter 6 månader, 20 kilo efter ett år (och behövde absolut inte gå ner de sista 2 kilona!). Vissa går ner mycket vätska snabbt efter förlossningen men jag gick endast ner det som barnet, moderkakan och fostervattnet vägde, vilket bara var ett fåtal kilon (Lovina vägde 2900 gram och var 47 cm lång när hon föddes), resten var fett. Jag fick kämpa en del med viktnedgången men jag hade som mål att ”komma i form” ett år efter förlossningen då jag ville ge kroppen tid att läka i lugn och ro och fokuserade på en fungerande amning och ett nytt litet liv. Jag åt förhållandevis bra under hela min första graviditet (eventuellt lite väl mycket mackor, glass och semlor, men inga enorma mängder!) och tränade ett par pass varje vecka så de där kilona behövdes väl antagligen för att kroppen skulle orka producera ett barn, ett litet mirakel.


Sommaren 2014 på Bali. Innan graviditeter.



Sommaren 2015 på Bali (gravid i vecka 27 typ).



Höggravid i slutet av sommaren 2015 (+22 kilo).



På Bali våren 2016 (6 månader efter förlossning. -17 kilo).



I slutet av sommaren 2016 (-20 kg).



Våren 2017. Nuvarande form (gravid med andra barnet i vecka 39. +14 kilo).


Denna graviditet har jag gått upp 14 kg. Det är verkligen jättestor skillnad. Jag har tränat mycket mindre/färre pass/lägre intensitet men ätit något bättre och mer regelbundet (då jag nu följer Lovinas rutiner och inte har jobbat med oregelbundna arbetstider) samt att jag tar hand om en liten tjej med massor av energi och inte alls kan vila på samma sätt. I övrigt har jag inte gjort något direkt annorlunda och vikten är ingenting jag fokuserat på, även om jag följt viktkurvan med intresse. Magen följer ungefär samma kurva så där finns det inga större skillnader där, men det är väldigt stor skillnad på min kropp. Även om jag inte bryr mig nämnvärt om den faktiska vikten så är det skönt att veta att vägen tillbaka (viktmässigt iallafall) inte är lika lång. Framförallt så hoppas jag att jag kanske faktiskt kommer i det mesta av mina kläder lite snabbare denna gång! 
Hur mycket man går upp i vikt under en graviditet är otroligt individuellt och egentligen totalt irrelevant tycker jag. Att tänka på sin vikt och försöka hålla den nere med diverse dieter och förhållningsregler under en graviditeten är vansinne i mitt tycke. Jag anser att man ska äta förhållandevis nyttigt och regelbundet, ge plats för fika och det man är sugen på och träna eller röra sig så gott man kan. Det är precis som jag tycker att man alltid ska sträva efter att leva. Ge kroppen goda förutsättningar, sträva efter en hållbar balans i livet och ett tillstånd där man mår så bra som det bara är möjligt att göra. Om man sedan vill nå vissa resultat krävs självklart åtgärder såsom exempelvis att begränsa fikandet till lördagar och lägga in en blandning av kondition och styrketräning, vilket jag tror att de flesta mår bra av! 
Jag tycker generellt inte att siffran på vågen är av någon somhelst betydelse, även om jag kan uppleva skillnader intressanta och gärna håller koll på vikten för tillfället. Det viktigaste för mig är att må bra när jag ser mig i spegeln och att komma tillbaka till en stark och funktionell kropp som klarar alla utmaningar jag vill att den ska klara samt orkar leka med mina barn. Vikten är givetvis en del i detta, men jag tycker att känslan är viktigare än den faktiska siffran. Jag hanterar kroppens förändringar helt annorlunda denna gång, troligtvis för att jag är en annan person. Jag är mamma, och Lovina är mitt huvudfokus. Jag längtar otroligt mycket efter ”riktig” träning och skillnaden på att gå på BODYPUMP i vecka 39 under första graviditeten medan jag nu i vecka 38 tränar BODYBALANCE på hemmaplan är givetvis påfrestande för psyket. Men, denna gång upplever jag ändå att förändringarna i både kroppen och livet är lättare att hantera. 

Från gårdagens BODYBALANCE. Vecka 39. 

Så. På slutbesiktningen hos barnmorskan så skiljde det alltså 8 kilo mellan de olika graviditeterna. Intressant och fascinerande tycker jag! Det ska bli spännande att se hur kroppen återhämtar sig denna gång, när den liksom vet vad som gäller, men har haft två täta graviditeter! 

Gravid i vecka 39. Till vänster är första graviditeten, till höger den andra. 


Men, om jag nu anser att siffran på vågen inte är särskilt viktig, varför skriver jag då ett helt inlägg om kroppens förändring under och efter en graviditet, med fokus på vikt? Varför lägger jag upp bilder på kroppens utseende? Jo, för att det är ett faktum och en viktig aspekt att hantera. Kroppen är fantastisk som kan bära och producera barn! Jag tycker att dess förändringar och förmåga är makalös, intressant, spännande och fascinerande. Alla har vi olika förutsättningar, både innan och efter, men alla kroppar är värda all kärlek vi bara kan ge dem, på alla sätt och vis. Jag vill hylla min fantastiska kropp för alla förändringar den går igenom och visa på hur det kan vara när det kommer till vikten. Hur den kan förändras, och hur olika två graviditeter kan vara. Vikten är nämligen ett faktum som är svårt att hantera för många, framförallt inom tränings-/fitnessbranschen. Om jag kan dela med mig av min berättelse och upplevelse av detta faktum kanske det kan hjälpa någon, på något sätt! 

När knopparna brister

0

Är det någon som känner igen sig i att det är mycket som pockar på såhär års? Jag har i flera år tänkt efter maj-juni att jag lite missat våren för att jag haft så mycket. Alla helger bokas snabbt upp på olika festligheter som bröllop, hippor, fester, fix, konferenser och så spinner det. Det kan låta som ett lyxproblem men för mig har det gjort att jag inför varje vår försöker värdera min tid ganska hårt. Tackar nej till mer och låter helgerna få vara fria för umgänge i en grönskande skog, sovmornar, kramar med barnen och allt det där andra som lyfter mig. Sen vi började med femdagarsveckor på jobb och förskola känns det ännu viktigare för vi är så galet trötta allihop. Så den här våren ska jag se hur knopparna brister, dag för dag. Jag ska återvända till en ny vecka med ett så utvilat sinne jag bara kan, fyllt med minnen om bara fötter mot mjukt gräs, kaffet i solen på farstutrappan och ett långt samtal med en viktig person. Jag ska inte leva i stress över att ha varit borta från barnen mycket, sovit för lite, spenderat mycket pengar eller inte se en ledig stund fören semestern kommer. Våren är min och nu vill jag vara här. 

Ett utomordentligt fint tips jag vill dela med mig av, något vi börjat med hemma under vintern. Att gör något ego mitt i veckan. Något som lyfter upp och sätter lite guldkant på tillvaron. Jag har tidigare varit extremt mån om veckokvällarna och att ha dem fria från annat än träning och vardagsfix. Men efter att jag i trötta dimmor släpat mig iväg på saker, som verkat så himla kul när jag anmält mig men som när det varit dags känts sådär, så har det varit precis det jag behövt. Ett avbräck i vardagen med lite fokus på det egna, som inte hör samman med specifik träning eller jobb. Min sambo har känt likadant när han kommit iväg på en match han velat se eller umgänge med kompis.  Ikväll var en sådan kväll, jag har sett fram emot det, men var oändligt trött och nära att hoppa över innan. Så glad att jag åkte, fick en fin tvåtimmare på yogamattan med en grym instruktör och kvällens skönhet lyfte allt. 

Unna er lite frigjord tid i vår och ha riktigt sköna, lata dagar med dem ni älskar. 

Kram

Tankar kring träningen de sista veckorna…

0

Jaha. Dethär med träningen just nu. Höggravid. Bäckensmärta av olika slag. Framförallt smärta för att bebisens huvud är ruskigt långt ner nu. Och så sammandragningar vid mer än tre steg utanför dörren. Sedan var det ju dethär med tröttheten. Och det dåliga humöret. Hormonerna. Träningslusten som knappt finns där, och bristen på ork. Vet ni vad som hjälper mig mest just nu? Mot det mesta av ovanstående? Jo. Träning.

Nu snackar vi inte ”regelrätt träning” där man får svettas, ta i, komma upp i puls eller trötta ut musklerna. Nej, nu snackar vi långsamma rörelser, yoga, rehabträning, aktiveringsträning och eventuellt lätt styrketräning. Vi snackar hemmaträning (för att jag inte orkar/kan/vill/bör promenera hela vägen till gymmet). Men vet ni, det är också träning. För mig som i vanliga fall instruerar ett par klasser i veckan och gärna tränar ytterligare ett par gånger så är det tufft att acceptera ovanstående som träning. Det är mentalt utmanande att faktiskt tycka att det är okej att ”bara” göra sina rehabövningar. Men faktum är att jag har insett att det är okej. Det är till och med toppen. Att jag faktiskt orkar, vill och kan köra ett par pass med rehabövningar i veckan. Kanske en gravidanpassad BODYBALANCE på hemmaplan eller lite yoga. Det är inte bara bra, det är perfekt för mig just nu och jag klappar mig själv på axeln efter varje pass. Det finns faktiskt träning som man kan ägna sig åt genom hela graviditeten om man vill, allt beror på vilka förutsättningar man har! 

Min förra graviditet så tränade jag massor, hela vägen till förlossningen. Jag var på både BODYPUMP och SH’BAM de sista veckorna och jag kände mig stark och ”duktig”. Jag njöt av att nästan kunna träna på ”som vanligt”. Denna gång kommer jag som sagt knappt utanför dörren, men, jag känner mig faktiskt stark nu också. Jag känner framförallt att jag har en större acceptans för kroppens förutsättningar och en större ödmjukhet inför det som kroppen faktiskt går igenom. Jag försöker inte köra på ”som vanligt” utan jag anpassar verkligen träningen till rådande förutsättningar. Jag har visserligen helt andra förutsättningar denna gång, men också en annan mental inställning. Jag försöker inte vara ”duktig” utan jag försöker vara ärlig med mig själv, lyssna på kroppen och ge den det den behöver. 

SH’BAM med Dorotka Baburin i vecka 37/38, min första graviditet. Lyckan att kunna dansa var enorm! 

Det kan vara tufft med kroppens förändringar under en graviditet, framförallt om man som jag är van att träna mycket och ha full kontroll på kroppen. Min första graviditet kunde jag som sagt träna på, men jag gick upp 22 kg ändå, vilket var en enorm mental utmaning att hantera. Denna gång kämpar jag med smärtor och rörelseinskränkningar men har ”bara” gått upp 13 kg (hittills). Viktuppgången är ingenting jag fokuserat på vid någon av graviditeterna utan det har fått ”bli som det blir”. Förra gången jobbade jag massor och åt väldigt oregelbundet, mycket vitt bröd och mycket fika. Denna gång har jag varit mammaledig och sjukskriven. Haft tydliga rutiner och mattider på grund av Lovina och ätit mindre vitt bröd, men fikat minst lika mycket. Jag anser inte att en graviditet är en tid i livet när man bör fokusera på vikten eller exakt vad man äter. Men, jag mår som bäst om jag äter regelbundet, bra ”riktig” mat, ett par mellanmål och så lite fika då och då. Det gäller dock inte bara som gravid, jag har alltid samma synsätt på mat. Balans är det bästa och i min balans ingår fika! Jag har dessutom tränat mycket mindre denna gång (på grund av graviditetsrelaterade besvär), men jag mår mycket bättre på ett psykiskt plan. Sedan är det ju givetvis en helt annan aktivitetsnivå nu. De sista veckorna av förra graviditeten så hade jag graviditetspenning och sov jag tills jag vaknade, tränade på något sätt under någon timme varje dag och sedan satt jag i soffan eller fikade med vänner. Denna gång är det full fart från klockan 06 på morgonen och saker som måste hinnas med under tiden lillan är på förskolan för att sedan leka/ta hand om henne under hela eftermiddagen och kvällen, oavsett hur jag mår så kan mina behov och känslor aldrig komma i första hand. Det är ett helt annat liv, på både gott och ont. 

Den mentala biten av en graviditet och kroppens förändringar pratas det inte så mycket om. Beroende på vem man träffar så får man antingen en klapp på axeln för att man orkar träna på ett eller annat sätt eller då blir man ifrågasatt för att man tränar, när man ”borde passa på att ligga på soffan”. Det finns ingenting som är rätt eller fel. Det finns ingenting man ”borde” göra då varje graviditet är unik och varje kvinna behöver olika saker. Självklart finns det alltid hälsofördelar med att träna, men om man inte kan eller vill så är det faktiskt en begränsad period i livet och inget tillstånd som varar för alltid. Det är okej att låta bli, för vissa kanske det faktiskt är en förutsättning för att må bra. Vad andra människor tycker eller tänker är irrelevant i sammanhanget och varje kvinna behöver få göra som hon själv vill, utan skuldbeläggande eller åsikter från folk runt omkring. Jag gör varje pass för min egen skull, inte för att lägga upp en bild på Instagram (som för övrigt visar just ett ögonblick av en dag, kom ihåg det!). Jag tränar för att jag mår bra av det, framförallt psykiskt, och för att jag vill ha så bra förutsättningar som möjligt för att komma tillbaka till en stark och funktionell kropp efter förlossningen. Det enda som egentligen behövs i träningsväg för alla är acceptans och förståelse, kärlek och stöd. Oavsett vilka val den gravida kvinnan gör och av vilka anledningar. 

Rehabträning i vecka 38 denna gång. 


Jag kan bara ge mina tips och råd utifrån mig själv och mina två (väldigt olika) graviditeter och jag står fast vid att träning på ett eller annat sätt har hjälpt mig att uppskatta och njuta av även denna tid i livet! Jag är otroligt tacksam att jag kunde gå på gruppträning under hela min första graviditet men också över att jag denna gång träffat en fantastisk sjukgymnast som hjälper mig med träningen under min andra graviditet. Trots bäckensmärta av olika slag och foglossning som startade innan jag ens visste att jag var gravid så upplever jag ändå att jag faktiskt kan träna, om mår bra av det (vilket är otroligt viktigt för mig mentalt). 

Hemmaträning i vecka 37 denna graviditet. 

Med detta inlägg vill jag bara ge en liten bild av hur det kan vara med träningen under en graviditet. Framförallt för mig som faktiskt älskar träning i allmänhet och gruppträning i synnerhet. Jag vill inte ge några pekpinnar eller dåliga samveten. Inte ge några direkta träningsråd heller. Jag vill nog egentligen bara skicka ut en hel hög med kärlek till alla er som (av olika anledningar, det behöver inte vara en graviditet!) kämpar med träningen eller tankarna kring vad man borde göra eller inte göra. Magkänslan mina vänner. Kroppen är ofta smartare än man tror och om man stannar upp och lyssnar så har man ofta det uppenbara svaret precis framför näsan! 

Vecka 37 and counting…

0

Så var det dethär med tiden som springer iväg. Trots att jag inte jobbar, absolut inte promenerar eller rör mig särskilt fort och mest väntar på bebis så tycker jag inte att tiden går särskilt sakta. Jag har en känsla av att det har en hel del att göra med min stora tjej. Jag blir otroligt trött av alla morgonbestyr, lämning på förskola, förberedelse av middag, städning och hämtning på förskola för att sedan leka och laga middag innan mannen kommer hem. Det är liksom full fart och dagarna går enligt fasta rutiner. Jag försöker vila och träna hemma (rehab/prehabträning och lite yoga/Bodybalance för det mesta) så gott jag kan/hinner/orkar och går på mina besök på mödravårdscentralen och hos sjukgymnasten. Jag märker stor skillnad på kroppen och nivån av bäckensmärta när jag prioriterar träningen och får akupunktur en gång i veckan, jämfört med exempelvis påskhelgen som ”endast” var leka, lyfta, busa, bära, mysa och äta god mat. Det är förvånansvärt tungt. 

För min del handlar det mest om att göra de sista veckorna så bra som möjligt nu. Att försöka träna på ett snällt sätt för att lätta på smärtan och samtidigt orka leka med Lovina. Att inte promenera mer än nödvändigt för att undvika smärta och sammandragningar (som kommer så fort jag tar ett par steg i följd). Att förbereda för bebis ankomst, utan att göra för mycket. Jag märker stor skillnad på hur väl förberedd jag var inför första förlossningen jämfört med nu, rent praktiskt. Frysen var fylld av fika och matlådor, Lovinas säng var monterad och bäddad många veckor innan beräknat datum (vilket hon faktiskt föddes på!) medan spjälsängen till nya bebisen ligger i sin kartong under våran säng fortfarande. Jag hade packat en förlossningsväska i god tid innan och även köpt på mig väldigt mycket olika grejjer som jag trodde att jag skulle behöva (exempelvis amningsbhar som inte alls passade bröststorleken efter förlossningen). Denna gång vet jag att allting löser sig eftersom och att man inte behöver sådär otroligt mycket grejjer innan bebisen kommer (babyskydd, vagn, skötbord, babynest, bärsjal och lite andra ”stora” saker jag tycker är viktiga är trots allt färdigt för länge sedan, en del är ju kvar från Lovinas bebistid). Har börjat tvätta upp lite bebiskläder, köpt lite blöjor, bindor och amningskupor, letat fram lite amningslinnen/bh-ar samt skaffat en plan för barnvakt i olika situationer . Det är nog en av de sakerna som stressar mig mest denna gång, att Lovina ska ha det bra och att det är svårt att planera innan förlossningen faktiskt har startat. Jag har dock bra människor i min närhet som kommer att ta väl hand om henne när den dagen kommer. Jag försöker bara landa i vetskapen och hitta ett fokus på att bli mamma för en andra gång. Där hjälper yogan mig väldigt mycket, att våga vara i nuet och i min kropp. 

Det känns lite vemodigt att denhär graviditeten snart är över, jag tycker verkligen att den har gått fort, men samtidigt så börjar jag längta efter den lilla bebisen som så bestämt sparkar mig i revbenen flera gånger varje dag. Den ligger med huvudet långt, långt ner i mitt bäcken (vilket också skapar en speciell smärta…), ruckbar, men redo att födas och det börjar bli väldigt trångt. Det kan dra igång om ett par dagar lika väl som det kan dröja över en månad innan vi får träffas. Den vetskapen gör mig faktiskt ingenting för tillfället, även om känslan är att det inte kommer att dröja ända till mitten av maj, men det kan givetvis vara önsketänkande också! 


Nu längtar jag efter att träffa den där lilla personen som gömmer sig där inne och även efter att kunna promenera och leka utan smärta. Snart så. 

Vi gör gemensam sak med FödelseVrålet och Våga Vägra

1

I år på Mamatummy Day så samverkar vi med FödelseVrålet och Våga Vägra Förlossningsskador. Vi alla tre är ute efter att hjälpa kvinnor med besvär som kan uppkomma under förlossning – och vid graviditet (magen) – besvär som ofta normaliseras i samhället och som sopas under mattan.


Det vill vi ändra på! Nu får det vara nog!

 

 

Blogg

MammaMage på Instagram