Känslor, farväl, #metoo, kvinnohimlen och lite snippa

0


Jag är känslig. Känslosam, överkänslig och ofta obekväm för andra. Iallafall förut, nu omger jag mig mest med personer som förstår och inte räds.   
Jag går upp i känslorna. Låter varje cell i mig vältras i sorg, ilska, glädje och kärlek. Jag har ett paket tårar som ligger redo att utlösas vid minsta blick från barnen, tanke på min man, vind från de mina som lämnat jorden, Astrid Lindgren film, sång eller citat, rätt musik, viss träning, yoga och meditation. En stark närvarokänsla i mig själv. En vänlig sägning eller kram. Barn i krig, sorg och misär, barn i dåliga hem, barn utan kärlek, i misshandel, i tiggeri eller i eget missbruk. Barn som föds och barn som dör. Systematisk förföljelse, förtryck av kvinnor med våldtäkt och tortyr som metod. 

Jag vet inte om det är så att jag inte känner så mycket för ett trasigt tak, en krånglande bil eller ekonomiska grejer för att det inte får plats eller för att det inte är viktigt. Det kan tyckas att man möter en vägg när man söker min sympati i förstörelse av materiella ting, en förlorad match eller oviktigt skitsnack och vältrande i att ”det mesta är dåligt”.

Jag älskar att känna.

Därför har jag nu också gått ner i känslopölen efter att min mormor lämnat jorden. Min sista mor-/farförälder och min mammas mamma. Någon jag älskat hela mitt liv. En kvinna som trampat upp vägen för oss. Jag bearbetar i långsam eftertänksamhet, låter komma upp till ytan, marinerar, stoppar tillbaka, marinerar lite till och bevarar. För att kunna plocka fram. Jag vill känna det här, tänka på henne och hitta hennes plats i mig nu när hon inte finns längre. 

Jag känner för människor, kvinnofrågor och humanism. Jag går också ner i #metoo. Ner i pölen av alla undangömda och glömda övertramp som gjorts mot mig. När rätten till min kropp intagits av annan, när nej inte varit nej och när kvällar förstörts av att inte fått vara ifred, rädsla eller obehag. När nervöst fnitter borde varit ilskna skrik av ”sluta, stopp, min kropp”. När kropp gått före knopp och underlägsenhet varit påtaglig under lång tid.

Övertramp som gjorts mot andra, grövre och ibland totalt förödande. Måste gråta en skvätt för det. Gråter ofta för dem, själarna i kvinnohimlen, alla kvinnosjälar som gått för tidigt och vars röster kvävts av en man och ett samhälle som skulle skydda dem. Barn utan mödrar. Föräldrar utan döttrar, syskon utan systrar. Gråter för dem som utsätts för att de är just kvinnor.


Har oförsiktigt öppnat kranen till mitt skrivande om en del av mänsklighetens mörker och det bara kommer. Inte mycket träning i det men väl en gnutta verklighet för så många kvinnor. #metoo har verkligen engagerat, öppnat upp och väckt en rörelse. Kanske har de väckt tankar och känslor hos dig som kvinna och det du varit med om. Svåra övergrepp eller ”vardagliga” trakasserier och förbiseenden, övertramp eller någon som gjort orätt mot din kropp, kanske mot din snippa.  

Jag kommer osökt till det där med att ta hand om sin snippa. På så sätt att den håller för det den är tänkt, kan vara en källa till njutning och vara en fullvärdig medlem av din kropp. Känslan för sin snippa är säkert olika och jag tänker att den kan hamna i skamvrån om den varit utsatt, skammats eller utnyttjats. Känts smutsig. Om ni förstår vad jag menar. Att man inte helt vill kännas vid eller tycka om den om den varit utsatt för övergrepp. Jag vet inte om det är så men det ligger nära till hands och jag tänker att bry sig om snippan kan vara ett sätt att ta den tillbaka. Inte bara tänka att den ska leverera njutning, hålla tätt eller inte klia. Ta hand om den, lyssna till signaler om obehag och behandla det. Lyssna in vad som ger njutning, till exempel övningar i bäckenbotten och att avslappning också är viktigt, för sexlivet och i vissa smärttillstånd iallafall. Att ta hjälp för att hitta tillbaka till sin snippa. Ofta efter barnafödande, vid besvär vid sex, efter övergrepp eller när den inte står pall för det man vill. Krångligt resonemang kanske men jag är som vanligt övertygad om att vi hänger ihop mer än vi vill och tror, över en tidsaxel, över kropp och själ, tanke och beteende.

#metoo #youtoo 

All kärlek, till dig och din kropp

Kram

Kickar igång igen, med nytt.

0

Dags att kicka igång bloggandet igen. Har ju möblerat om radikalt i livet och tror att jag frigjort både tid och hjärnkapacitet för mer kreativitet.

Jag har hoppat. Lyssnat till mitt hjärta och tagit ett stort kliv ut i okändhet. Det har inte varit utan lite oro förstås, men vad vore livet utan det? Och vad vore livet om vi hela tiden hade svar på allt? Förra månaden lämnade jag min fasta anställning på vårdcentralen, där jag arbetat i tre år, fått vänner för livet, daglig dos av både glädje och sorg, liv och död.

Jag tog språnget i längtan efter något annat och min chef (min snälla och omtänksamma chef) sa att hon alltid vetat att jag är på väg någonstans. Och så har det verkligen varit. Innan jag började på vårdcentralen jobbade jag på akutmottagning. Med allt vad det innebär av fart och fläkt, otillräcklighet och övertid. Fantastiskt roligt med totalt uttömmande. Jag visste redan då att jag skulle någon annanstans men när jag hela tiden gick på minus i energi så fanns ingen tankekraft att finna riktning. Då var beslutet enkelt. Jag vill något, jag vet inte vad och jag kan inte ta reda på det där jag är nu. Jag flyttar på mig. Ser om mitt jag får större plats någon annanstans. Det fick det. På en stabil arbetsplats i en väl fungerande verksamhet kunde jag landa, formas och växa i mig själv. Få ett barn till också förstås. Som även det är en tillväxt.

Nu var det så tydligt, i våras, att min tillväxt där var över. Jag gick på stå igen och fler och större surdegar skapades och la sig för mitt sikte. När Katarina (Woxnerud) och Mary-Lou (Richards-Nilsson) annonserade att de skulle starta Hela kvinnans klinik och öppnade för att de sökte fler personer att knyta till sig hakade jag på direkt. Katarinas ord om att de vill ha mig till dem snurrade igång en ny tråd i mitt huvud. Hur kan jag göra det här? Kan jag skapa något som jag kan leva på? Helt eller delvis? Kan jag, klarar jag, vad har jag att erbjuda? Men också; vad har jag att förlora? Kommer en liknande chans igen? Hur skulle jag våga då om inte nu? Jag lade några månader på att lägga upp en plan, med resten av familjen. Prata ihop mig med de som känner mig, de som tror på mig men vet vad jag behöver för att må bra. De som inspirerar mig genom att själva våga göra det mesta av sina liv.

När jag tog kontakt med bemanningsföretag inom vården insåg jag att jag skulle kunna jobba som sjuksköterska på mina villkor. Kunna säkra familjens ekonomi men ändå öppna luckor för att låta tränaren i mig växa fram, beslutet var lätt.

Nu står jag här, på andra sidan beslut och verkställande. Något är i sin linda och jag är spänd av förväntan. Glad så att hela hjärtat ler och ser framtiden som den mest spännande bok. Det sjuksköterskejobb jag landat på är kul och vardagen är en helt annan. Jag har lärt mig en hel massa om mig själv och är ivrig att lära mer.

En sak jag hela tiden återkommer till. Ansvar. Ansvaret är mitt, ditt och ingen annans. Ditt liv, ditt ansvar och oavsett varifrån ett missnöje springer ur så är det ditt. Kanske blir det en riktig surdeg som ger känslor av missnöje varje dag. En magkänsla av att något annat skulle göra dig gott, en liten röst som ekar om att du vill vara gladare, piggare, mer positiv och mer förmögen att njuta av nuet. Lyssna, fundera och ta lite ansvar. Det behöver inte vara radikala, jättestora förändringar, det kanske är lite (mycket) obekvämt men vad är det värsta som kan hända? För min del var ett första steg mot det här att byta arbetsplats, samma roll, samma arbetsgivare men med andra förutsättningar. Där kunde jag landa och växa i mig själv igen. Jag är den arbetsplatsen evigt tacksam för det.

 

Sommarens träning!

0

För mig har alltid sommaren varit en tid för träning, en tid att variera träningen och kliva ut från gymmet/gruppträningssalen, en tid att leka träning. Denhär sommaren så försöker jag bygga upp kroppen efter min andra graviditet och förlossning samt lära mig hur jag får in träningen i vardagen med två barn. För tillfället är jag och barnen på semester ”hemma” i Boden hos min mamma medan maken jobbar. Att hänga med en liten, aktiv tjej på snart två år och samtidigt ta hand om lillebror på 2 månader innebär en hel del vardagsmotion och det, tillsammans med MammaMageappen, räcker långt men inte hela vägen. Jag behöver ytterligare träning för att vara den bästa versionen av mig själv när det kommer till humör och tålamod, hjälpa kroppen att komma tillbaka till den grundstryka jag hade innan min andra graviditet, motverka min onda rygg, orka bära och leka med de växande barnen samt förbereda kroppen inför hösten som förhoppningsvis innebär comeback som Gruppträningsinstruktör. Jag behöver prioritera träning. 

På hemmaplan (i Johannelund/Vällingby, Stockholm) har jag nära till flera olika utegym, i lägenheten har jag massor med vikter, en stång, olika typer av gummiband, en ribbstol, en matta, en stepbräda samt tid och möjlighet när Robin är hemma eller Lovina är på förskolan. Nu på semestern har jag tillgång till gummiband, matta, en altan, en gräsmatta och en mammamormor som kan aktivera/passa/ta hand om åtminstone ett av barnen ibland. Det gäller dock att fånga tillfällena när de ges (då iallafall ett av barnen sover…) men samtidigt prioritera vila då det är tufft att vara ensam förälder (även om jag får massor av hjälp här hemma!). Jag kan tyvärr inte springa några längre sträckor ännu (eller, jag kanske kan, men jag väljer att bygga upp kroppen långsamt och vill inte trappa upp träningen för snabbt), annars är ju det den optimala sommarträningen i mitt tyckte! Hittills har jag bara joggat på gräsmattan i 20 sekunder med 10 sekunders vila, åtta gånger (Tabataintervaller), vilket känns bra, men jag tar det väldigt lugnt på den fronten. Jag har ägnat mig åt annan sommarträning iår och det gäller att utgå från förutsättningarna och göra det bästa av situationen tycker jag! 



Denhär sommaren har jag således fokuserat mycket på promenader, MammaMage/rehabövningar och utegym. Jag har även kört en del BODYBALANCE och lite BODYPUMP hemma. Nu när jag är uppe i Boden har det blivit två korta pass BODYBALANCE (på Les Mills on Demand, en onlinetjänst med massor av olika pass) och ett par pass med Tabataintervaller, blandade övningar. Att köra Tabataupplägg anser jag är ett enkelt och hyfsat roligt sätt att träna då pulsen går upp och även övningar med ”endast” kroppsvikt blir utmanande. 

Det svåraste är nog egentligen att få träningen att bli av (oavsett om det är sommar eller inte), att inse att det inte alltid blir som man tänkt sig, att ta tillfällena när de kommer och att utnyttja det som finns runtomkring. Som i förrgår när en väska med spännband och stenar fick agera vikt, eller som igår när båda barnen faktiskt sov samtidigt (att vi var bortbjudna på lunch innebar att det ”bara” blev MammaMageövningar, men ändå!). Det är inte alltid som inspirationen och lusten är på topp, och det behöver den inte heller vara, det är okej att köra samma pass ett par tillfällen och utgå från basövningar, allt behöver inte vara så komplicerat och avancerat hela tiden. Bättre korta, ”enkla” pass än ingen träning alls i mitt tycke!  


Just nu har jag heller inga krav på prestation. För mig handlar det framförallt om att hitta tid att träna för att må bra och vara den bästa, gladaste, starkaste, mest kärleksfulla och tålmodiga mamma och fru som jag bara kan! Att jag inte kan köra gruppträning just nu (vilket är min absoluta favorit annars och i långa perioder varit den enda typ av träning jag ägnat mig åt!) gör inte att jag låter bli träningen, jag hittar alternativ och kör korta pass (för att inte tröttna). Jag går heller inte till gymmet ännu (då jag ammar ofta och inte har testat att lämna honom hemma med flaska och pappa ännu, framförallt för att jag ändå inte orkar ta mig iväg på kvällstid efter att Lovina lagt sig, och Jay har varit väldigt krävande på kvällstid hittills), vilket jag också börjar sakna. Men allt har sin tid och just nu är det skynda långsamt som gäller, dessutom ligger mitt fokus på barnen för tillfället, hur viktig träningen än är för mitt välmående så går deras behov och önskemål först.

Tack och lov att det är sommar och att möjligheterna till träning trots allt är oändliga! 

Kampanjpris på MammaMages utbildningar

0

Har du tänkt tanken att utbilda dig till Certifierad MammaMagetränare?

Passa på nu när vi har kampanjpris! Gäller även kortkurser som MammaRun, MammaGravid och MammaUte.

Om du inte är Certifierad MammaMagetränare kan du gå en förberedande ”snabbkurs” på två timmar inför kortkurserna, ofta samma dag.

Mer info finner du här:
Certifierad MammaMagetränare

Våra övriga kurser

Klicka på ”Anmäl dig här” på kursen du är intresserad om så ser du all info om hur du tar del av kampanjpriserna.

Varmt välkommen!

Good to go! 

0

Även om känslan i kroppen varit bra de senaste veckorna så är det skönt att få en ordentlig genomgång av både barnmorska och sjukgymnast tycker jag. Denhär gången bekräftades det jag redan känner, att kroppen återhämtar sig väldigt bra efter graviditet och förlossning.

Jag har 5 kilo kvar till min startvikt (innan andra graviditeten) och det får ta den tid det tar att gå ner det sista. Jag fokuserar på kroppens funktion (även om det är skönt att snart kunna använda alla sina kläder!) och tränar framförallt för att orka livet som tvåbarnsmamma och vara redo att börja instruera klasser till hösten! I övrigt tyckte barnmorskan att knipet var bra och att ”det inte ser ut som om jag fött barn nyligen”, vilket självklart är skönt att höra! 

Fysioterapeuten bekräftade min känsla av att magmusklerna gått ihop väldigt bra att funktionen till stor del finns där. Jag har självklart en hel del att jobba på innan jag är tillbaka till full funktion och styrka men utgångsläget är riktigt bra. Jag fick ett par övningar att jobba med under de kommande veckorna och vi pratade även om hur progressionen i övrig träning kan se ut. Det är alltid skönt att bolla sina tankar med någon som har kompetens inom ämnet och jag vågar tro på mina känslor kring kroppen lite extra efter att jag träffat henne.

Min stora utmaning nu är att skynda långsamt. Att våga utmana men att lyssna på kroppen och känna efter hur olika övningar och typer av träning känns, både under träningen men även efter. Jag behöver reflektera kring de signaler kroppen skickar, även om saker inte gör ont så kanske de inte känns helt hundra och då gäller det att backa, anpassa, vänta eller åtminstone vara medveten (lite beroende på vad det är som känns och på vilket sätt). Nu handlar det om att bygga grunden till att successivt kunna öka både träningsmängden och intensiteten, att fortsätta med knipövningar och rehabövningar samtidigt som jag utmanar med ”vanlig träning”. Allt utifrån hur kroppen känns och hur jag får ihop det praktiska med två barn.


Hittills känns all träning jag har testat väldigt bra och kroppen svarar bra. Jag har lite känningar av ett muskelfäste som bråkade en del under graviditeten (som jag nu rehabtränar) samt lite känningar kring bäckenet. I övrigt så är det amningspositioner som påverkar överkroppen och det faktum att jag mestadels sover halvsittande som påverkar ryggen, men allting får ta den tid det tar nu och jag försöker lyssna på kroppen och anpassa träningen så gott det går. En sak är iallafall säker, träning är en del i att jag ska må bra och orka vara mitt bästa jag, och då är det skönt att ha fått en ”ok stämpel” från både barnmorska och fysioterapeut för att fortsätta träna mig tillbaka till en stark och funktionell mammakropp! 

Mum of the year

1


Har varit ensam med barnen ikväll. Visste hela dagen att när jag kommer hem idag så byter vi av varandra och alla kvällsbestyr blir mina. Har lurat hela dagen på alla möjligheter till mys för oss i sommarkvällen. Det blev barnlyxmiddag i form av pannkakor (den lilla tycker dock visst inte om det, hade ingen aning). Efter det vankades det en rejäl kvällspromenad och barnen skulle få somna i vagnen, som de tycker är så mysigt. Också som en belöning till mig som suttit stilla väldigt mycket idag. 

Som vanligt, på papper ser det skitmysigt ut och jag tänkte att jag skulle skriva och tipsa om en riktig sommarhit att nyttja kvällarna till. 

I verkligheten: hade en jobbig situation på jobbet som ofrivilligt etsade sig fast, redan då var det lite dömt att behöva pysventileras här och där. Kommer hem till glada barn som vid blotta åsynen av mig börjar klänga, grina, tjata och gnälla. Vad kommer det ifrån och är det bara jag som är en klagomur? Med ett påklistrat tjoande börjar pannkakorna bli till, under kladd och ståhej med de envisa tu. Humöret börjar dala än mer och pannkakorna får iordningställas och ställas fram i takt med att de blir till, således ensammiddag för samtliga. När mamman i huset pusslar ihop en någorlunda middag till sig själv och sätter sig ute där barnen leker väldans glatt så har klagomuren gjort entré igen och hux flux ska båda barnen sitta i knä, äta upp min mat, gnälla och bråka om leksaker samtidigt. Pysventilen exploderar, allt tömmer sig i ett svep och jag blir så arg. På skiten på jobbet, på att jag bara får ta allt gnäll och alla tårar, på att jag är så trött och på att mitt manus för kvällen inte håller. 

Till slut kommer vi ändå ut på promenaden och jag gör allt jag kan för att öka utrymmet runt mig själv samtidigt som jag nattar. Kände mig kvävd, när jag skulle bli ”mum of the year” och servera nygräddade pannkisar och låta dem sövas i vagnen, var jag kvävd av att vara klagomur på både jobb och hemma. Men bilderna ljuger inte, det var en enastående kväll och jag fick lära Lo att lyssna på lövens sus. 

Imorgon är en annan dag.

Kram

Jag har börjat träna! 

0

Jag har haft turen, viljan, möjligheten och motivationen att kunna hålla igång (i princip) under hela mina graviditeter. Jag har givetvis varit tvungen att anpassa träningen efter rådande förutsättningar och med lillebror så blev det mestadels sjukgymnastik, korta styrkepass hemma och BODYBALANCE de sista månaderna. Den träningen jag trots allt genomförde ett par gånger i veckan är jag otroligt tacksam för nu. Jag tror att den är en bidragande orsak till att kroppen klarade förlossningen så fantastiskt bra och även att återhämtningen gått över förväntan. Jag är otroligt tacksam över kroppens förmåga att anpassa sig till situationen och jätteglad att jag redan nu känner mig förhållandevis stark.

BODYBALANCE i vecka 40

På sista promenaden innan förlossningen så hade jag värkar ungefär var tionde minut och hoppades att lite fysisk aktivitet skulle hjälpa till att starta igång allt ordentligt. Ungefär 13 timmar senare föddes Jay. 


Jag har en hel del kvar att jobba på när det gäller bäckenbotten och knipet och den djupa magen måste jag hela tiden påminna mig själv om att aktivera, detsamma med att sträcka på ryggen för hållningen som är katastrofal för tillfället. Jag känner redan nu av amningen i rygg och nacke och promenaderna tröttar ut ländryggen alldeles för snabbt. Men, till skillnad från efter förra graviditeten så behöver jag inte släpa runt på ca 20 kilo övervikt utan har endast ca 5 kilo kvar till starvikten (tror jag?!) och dessutom är jag förhållandevis pigg, glad och motiverad, trots sömnbristen. Jag längtar efter att komma igång och träna ordentligt men jag har börjat smyga igång en smula. 

Första passet med gummiband efter förlossningen


Hur tidigt efter förlossningen som man kan börja träna är högst individuellt. Jag har lyssnat otroligt mycket på kroppen och låtit den styra. Det har blivit mestadels korta promenader och knipövningar de första två veckorna men tredje veckan kände jag mig redo att öka en smula. Promenaderna blev lite längre och tempot lite högre, jag startade med MammaMageappen och jag plockade fram mitt gummiband för att aktivera överkroppen, framförallt baksidan. Det blev ett par pass innan fokus flyttades till semester med familjen en vecka. Jag känner ingen stress överhuvudtaget när det gäller att komma igång ”ordentligt” men jag längtar otroligt mycket efter att kunna träna ”på riktigt” igen, att få upp pulsen, svettas, att kunna gå på gruppträning utan begränsningar, hitta ytterlägen i BODYBALANCE, att lyfta vikter på BODYPUMP och jag längtar verkligen efter att dansa SH’BAM! Om jag ska komma tillbaka till en stark och funktionell kropp som orkar träna och leka med barnen så måste jag börja någonstans. I liten skala, utan press och krav på prestation. Sedan finns det ju två andra små personer i livet som inte alltid tillåter det planerade passet, eller något pass överhuvudtaget för den delen. Och det är okej. Det gäller bara att försöka acceptera nuläget. 

Träningskläder redan från morgonen är en förutsättning för mig att få till ett pass (om/när tillfälle ges) eller känna att jag kan dra upp tempot på barnvagnspromenaderna 

Jag är en person som mår bra av att träna, på ett eller annat sätt. Jag väljer att prioritera träningen före exempelvis städning eller liknande. Oftast hinner jag båda men jag vet att om jag tränar så känns hela livet (inklusive sömnbristen, ”snart två års trotsen” och hushållssysslorna…) lite bättre. Jag blir trevligare, orkar vara gladare, får bättre tålamod och blir en bättre mamma och en bättre fru. För att vara mitt bästa jag så behöver jag träna. Just nu blir passen mer på barnens villkor och det är ibland svårt att hantera mentalt, men när Lovina var bebis så lärde jag mig att lite är bättre än inget, att alla pass ger någonting (även om de måste avbrytas för amning, gos, blöjbyte eller annat bebisrelaterat). Varje pass, hur kort det än blir, är ett litet steg närmar en stark kropp. Inifrån och ut.  

Idag är Jay fem veckor gammal och jag har äntligen vågat köra BODYBALANCE igen! Jag valde att köra samma program som under graviditeten eftersom att kroppen är (någorlunda) van vid de övningarna, ”bara” träna i 30 minuter och utesluta pilateslåtarna (då de blir för tunga för magmusklerna såhär nära inpå graviditeten, magen behöver mer rehabträning, såsom MammaMageappen, innan tyngre belastning). Men, det kändes alldeles fantastiskt att vara tillbaka på mattan! 

I slutet av veckan har jag bokat in återbesök hos både barnmorskan och sjukgymnasten och då hoppas jag på att få ytterligare vägledning i hur jag ska/kan/får/borde gå vidare med träningen. Ser verkligen fram emot att träna mig tillbaka till en stark mammakropp! 

Välkommen till världen älskade Jay

0

För tre veckor sedan vid ungefär denhär tiden (ca kl19.45) så ringde jag förlossningen på Danderyd. Barnmorskan som svarade hörde mig försöka prata och andas genom ett par värkar (1-3 minuter mellan) och tyckte att vi nog skulle komma in omgående, och efter det gick allting väldigt snabbt. Måndagen den 22a maj klockan 22.32 föddes JAY Robin Alfred. Älsklingsunge. 

Efter en alldeles fantastisk förlossning så föddes han alltså äntligen, lillebror, i graviditetsvecka 40+3. . Han vägde 3410 gram och var 49 cm lång.

Vi har haft ett par superhärliga veckor med hela familjen och mest bara hängt i bebisbubblan, även om den varit väldigt annorlunda denna gång! Att återhämta sig efter förlossning och lära känna ett nytt litet liv är inte helt enkelt, och då samtidigt försöka involvera en stolt liten storasyster så mycket som möjligt samt tillgodose alla hennes behov av både aktivitet och närhet är inte så enkelt det heller. Jag är så otroligt tacksam att allt gick bra. Både under förlossningen men även efteråt. Lovina har varit en pärla och än så länge är hon varken avundsjuk eller något annat. Hon är lite extra mammig kan jag uppleva och sover inte lika bra som hon brukar, men i övrigt går det toppenbra. Att hänga hela familjen har varit guld värt och jag är djupt tacksam över den möjligheten! 

När det gäller mig så har kroppen återhämtat sig hyfsat bra tycker jag. Upplevelsen av eftervärkar var något helt nytt och jag tyckte att det tog lite längre tid innan jag kunde röra mig hyfsat obehindrat men i övrigt känns allting ungefär som förra gången. Mörbultad, inget knip och svårt att gå de första dagarna (veckorna…) men nu känns allting toppenbra! Brösten börjar ställa in sig på amning och gör inte lika ont de heller även om bröstvårtorna är ganska illa just för tillfället. Kroppen har fått läka i lugn och ro, även om jag tagit en del korta promenader och lyft Lovina en del (så lite som möjligt) redan från start så har jag inte tränat eller gjort något annat aktivt förrän 16 dagar efter förlossningen. Då tog jag en något längre promenad, körde ett par gummibandsövningar för baksidan av överkroppen och körde mitt första mammamagepass via appen. Allting kändes toppen, framförallt det faktum att kroppen och lusten har fått styra när det kändes rätt att starta. 


Jag ska berätta mer om förlossningen tänkte jag, framförallt eftersom att denna upplevelse var så otroligt annorlunda jämfört med förra gången, men det får bli i ett annat inlägg. Jag kan iallafall säga som så att det gick förhållandevis snabbt, nästan lite obehagligt snabbt där ett tag (1,5 timme efter att vi kom in så föddes han). Allting fungerade toppenbra runt omkring, det var inte fullt där vi ville föda och jag hann lägga Lovina innan vi åkte. Framförallt så gick själva förlossningen riktigt bra och jag upplevde en mäktig känsla, mellan några av de sista (fruktansvärt smärtsamma…) värkarna så lyckades jag ändå utbrista ”dethär är så häftigt!”. Efter denna förlossning förstår jag hur kvinnor kan säga att det är magiskt att föda barn. Det hade jag liten svårt att förstå efter förra. Den absolut största skillnaden måste ändå vara min mentala status både innan, under och framförallt efter förlossningen. Jag var lycklig. Stolt, glad och genomlycklig. Direkt efteråt och även de första veckorna (som förra gången kantades av tårar av många olika orsaker). Och trots massiv sömnbrist och diverse utmaningar (med framförallt fruktansvärt magont för lillebror den senaste veckan) så hänger den där glädjen kvar och sätter fortfarande guldkant på tillvaron. Allt gick verkligen så otroligt mycket bättre än jag någonsin vågat hoppas på och nu börjar jag så smått komma tillbaka till verkligheten och kliva ut ur bebisbubblan. 



Välkommen till familjen, och till världen, älskade Jay! 


Förlossningsdagen fyra år senare

0

Imorgon fyller min dotter Lo 4 år. De flesta föräldrar känner nog igen sig i den sentimentala våg som sköljer över en då. Alla minnen och all stolthet som blandas med känslan av att de växer för fort. Men spänningen i att se en sin lilla människa växa fram är ändå det som dominerar.

För fyra år sedan på minuten nu satte min förlossning med henne igång. Jag hade en utmanande graviditet och var psykiskt och fysiskt helt slut när jag två veckor över tiden förstod att fostervattnet började sippra. Jag hade gett upp hoppet om att hon skulle komma av sig själv och gick och var orolig för en igångsättning, så när något började hända förstod jag först ingenting. Eftersom fostervattnet som kom var missfärgat så åkte vi in en sväng på kontroll och väl inne började jag känna så smått att lite sammandragningar drog igång. Väl hemma igen hade jag en latensfas där jag kände mig stark och tänkte att ”det här kommer jag klara bra”. Ända tills de där rejäla värkarna tog tag i mig och rädslan började ta kontrollen. Jag hade inte förberett mig något alls på att möta smärtan, hade kanske tänkt några gånger och läst om dyktekniken. Men när man föder för första gången är det ju en upplevelse som inte liknar något annat och smärta och rädsla går automatiskt hand i hand om vi inte jobbar emot det.

Vi åkte in igen senare på eftermiddagen och väl inne hade jag först en helt okej känsla av kontroll. Ni vet, gungar lite på bollen, äter lite, går lite, tar värkarna och får lite akupunktur och massage. Vartefter tiden gick och kraften i värkarna ökade kom också min rädsla och anspänning mer och mer. Till slut så låg jag på sidan i sängen och rörde mig inte en millimeter mer på flera timmar, ingen gjorde heller någon ansats att hjälpa mig därifrån. Lustgasen och möjligheten att fokusera på något var räddningen, den fick mig att fortsätta andas och när den fick mig att dåsa bort var det himmelriket. Jag tänkte då i stunder att det gör inget om jag inte vaknar igen nu, låt mig sova och allt gå över fort. Jag fick vänta i många timmar på epiduralbedövning och när den väl sattes hann den precis börja verka innan mina krystvärkar satte i. Min barnmorska baxade då upp mig på knä för att få min bebis att sjunka ner, det var så sjukt skönt och jag kände mig så besviken på att ingen gjort det tidigare. Varför tilläts jag ligga där som en fiolsträng och missa allt? Krystfasen var min fas. Då kunde jag äntligen göra något och kroppen visade mig tydligt hur jag skulle göra. Det tog en stund men det var helt odramatiskt och härligt på alla sätt. Att få fram den där ungen, ens förstfödde har ingen liknelse, det är magi och livet blir sig aldrig mer likt. Hon föddes några timmar in på natten och det var mors dag, en dag jag trodde att jag skulle få vänta ett år till på att njuta av, men hon valde istället att göra mig till mor.

Ni vet att förlossningsvården tampas med personalbrist och platsbrist. Jag vet inte hur det var när jag var inne men min barnmorska såg jag inte mycket av, min sambo visste inte hur han skulle hjälpa mig när jag bara ville vara i min lustgasbubbla. Jag kände mig väldigt ensam och utlämnad, i min rädsla för smärtan. Det var ingen angenäm upplevelse. På pappret gick allt som det skulle och var en typisk första gången tidsmässigt. Jag fick inte ens en liten bristning. Kanske att just rädslan och maktlösheten är en grej för första gången också. Hade jag vetat vad jag visste efteråt hade jag tränat på andning, gått profylaxkurs, yogat och engagerat min sambo mer. Det som jag gjorde inför min andra förlossning. Men vem vet, ingen vet första gången och har man inte drabbats av oerhörd smärta innan så finns inga referenspunkter.

Lo, min dotter. Väl ute satte hon mig i ett paradigmskifte och jag skulle aldrig mer bli mig lik. Mer om det en annan gång. Nu fyller hon fyra och är en helt underbar liten tjej med snällhet och glädje som sina främsta egenskaper. Hon är ofta en spegel av mig och jag gör vad jag kan för att så frön av starkt och oberoende egenvärde, lite skinn på näsan och att lära sig se det som verkligen betyder något. I takt med att hon växer och blir påverkad av förväntningar på flickor från samhällets sida så snörps mitt hjärta. Jag har försökt att hålla henne utanför söta, snälla, duktiga och tillfredsställande lilla flickan-förväntningarna. Jag fortsätter såklart men nu finns många jag inte styr över med i hennes vardag och det svävar iväg på ett sätt jag inte gillar. Jag hoppas att hon låter mina små frön vara ledljus när hon tvekar och när hon ska ta riktning senare i livet.

Idag åker vi på semester till Grekland och kommer att fira hennes fyraårsdag med glass och bad. Ger mig själv och hennes pappa en klapp på axeln, vi gjorde henne bra och de här åren har varit de mest omvälvande och utvecklande i mitt liv.

Tack Lo, för att jag fick bli din mamma. Du är fantastisk och jag älskar dig så. /Mamma

Happy Thoughts? Den eviga väntan och fulla förlossningskliniker

0

Jaha. Jag trodde att barn nummer två skulle komma tidigare än barn nummer ett. Det måste vara något jag drömt och det finns säkert inga källor på det, men jag hade liksom fått för mig att det skulle vara så. Jag förväntade mig bebis innan beräknat datum och jag hade laddat för det. Idag är det beräknat datum och bebis ligger och myser gott i magen. Verkar inte ha några planer alls på att komma ut. Någonsin. 
Lovina är en av de 5 % (? Nej, jag har ingen källa på det) som är födda på BF. Förlossningen startade med mensvärk och lätta sammandragningar redan på måndagen, hon är född på onsdagen. Då var jag inställd på att hon skulle vara punktlig, och det var hon verkligen. Denna gång tänkte jag som sagt att det skulle starta tidigare, men icke. Det är verkligen mycket mer psykiskt påfrestande denna gång måste jag säga. Jag är mycket mer ”färdig med att vara gravid”. Inte för att jag egentligen mår sämre för tillfället (bäckensmärtan är bättre nu när bebis är fixerad) men jag är tröttare, har inget tålamod och är mycket mer nervös. 

För ett par dagar sedan postades en bild på en post-it lapp med en ögonblicksbild av förlossningssituationen i Stockholm just då. Det var fullt överallt. Precis överallt. Jag har dessutom flera vänner som precis fött barn och vittnar om att de blivit hänvisade till andra sjukhus än de inledningsvis ringt till. Faktum är att det var likadant med Lovina. Då gick jag på BB Stockholm Family på mödravård och skulle föda på BB Stockholm. När det började bli dags att åka in så ringde jag till dem men fick svar att det var fullt och barnmorskan undrade om jag kunde ta en alvedon och stanna hemma en stund till. Visst, sa jag, och fortsatte värkarbetet hemma. Detta upprepades två gånger till men vid sista samtalet närmade sig klockan 06 på morgonen (trafiksituationen om man måste åka genom hela stan skulle kunna innebära ett stort problem!) och jag kände att smärtan började bli ohållbar. Barnmorskan skulle fixa en annan plats, troligtvis på BB Sophia, och återkomma. Hon ringde tillbaka och meddelade att det var fullt på BB Stockholm, Danderyds förlossning och BB Sophia men att hon ordnat en plats på Södra BB (som tyvärr är nedlagt nu). Varken jag eller Robin visste vad det var för ställe men satte oss i bilen och blev otroligt väl omhändertagna när vi kom dit. Jag var då öppen 10 cm och trodde att vi skulle föda barn direkt (även om det sedan tog många timmar på grund av olika omständigheter). Att jag stannade hemma, utan smärtlindring (har inte ens ett badkar…), tills jag var öppen 10 cm skrämmer mig. Tänk om vi åker in för sent denna gång? Tänk om det är fullt? Tänk om det inte löser sig med Lovina? Tänk om…

Det spelar ingen roll hur många Aurorasamtal jag går på eller hur väl förberedd jag trots allt känner mig, en av mina största rädslor är att inte få plats och att vi inte ska hinna in i tid. Och att det i sin tur ska leda till att barnet får skador eller inte överlever, eller att jag spricker massor eller förblöder. Jag inser att det är katastroftankar i sin renaste form och att det inte finns särskilt mycket som talar för något av ovanstående, men tankarna finns där, trots allt. Varannan tanke är lugn och positiv, jag har stor tilltro till min kropp och min förmåga, till att jag klarar detta och att allt runtomkring kommer att lösa sig på ett eller annat sätt. Varannan tanke är ett katastrofscenario. 

Jag önskar bara att förlossningen kan starta nu så att jag kan hantera verkligheten och det som sker där och då istället för diverse hitte-på-scenarion. Jag hoppas innerligt att jag denna gång ska få uppleva en fantastisk förlossning som blir så som jag önskar och att jag ska få bära med mig ett positivt minne av förlossningen, även om jag är smärtsamt medveten om hur ont det kommer att göra. Jag vill inte vänta längre. Men det spelar ingen roll vad jag vill. Bebisen kommer när den, och kroppen, är redo. Situationen på förlossningsklinikerna kan givetvis förändras från timme till timme och på något sätt måste det lösa sig. Det hjälper verkligen inte att skrämma upp sig själv. Men, det är lättare sagt än gjort. Så jag försöker med glada, snälla tankar. Försöker motivera mig med att sommaren är här. Försöker göra sådant som jag tycker om, som att träna lite (det lilla som fungerar just nu liksom) och äta glass. Men jösses vad jag egentligen bara vill att dethär ska vara över nu. 

Blogg

MammaMage på Instagram