Sommarens träning!

0

För mig har alltid sommaren varit en tid för träning, en tid att variera träningen och kliva ut från gymmet/gruppträningssalen, en tid att leka träning. Denhär sommaren så försöker jag bygga upp kroppen efter min andra graviditet och förlossning samt lära mig hur jag får in träningen i vardagen med två barn. För tillfället är jag och barnen på semester ”hemma” i Boden hos min mamma medan maken jobbar. Att hänga med en liten, aktiv tjej på snart två år och samtidigt ta hand om lillebror på 2 månader innebär en hel del vardagsmotion och det, tillsammans med MammaMageappen, räcker långt men inte hela vägen. Jag behöver ytterligare träning för att vara den bästa versionen av mig själv när det kommer till humör och tålamod, hjälpa kroppen att komma tillbaka till den grundstryka jag hade innan min andra graviditet, motverka min onda rygg, orka bära och leka med de växande barnen samt förbereda kroppen inför hösten som förhoppningsvis innebär comeback som Gruppträningsinstruktör. Jag behöver prioritera träning. 

På hemmaplan (i Johannelund/Vällingby, Stockholm) har jag nära till flera olika utegym, i lägenheten har jag massor med vikter, en stång, olika typer av gummiband, en ribbstol, en matta, en stepbräda samt tid och möjlighet när Robin är hemma eller Lovina är på förskolan. Nu på semestern har jag tillgång till gummiband, matta, en altan, en gräsmatta och en mammamormor som kan aktivera/passa/ta hand om åtminstone ett av barnen ibland. Det gäller dock att fånga tillfällena när de ges (då iallafall ett av barnen sover…) men samtidigt prioritera vila då det är tufft att vara ensam förälder (även om jag får massor av hjälp här hemma!). Jag kan tyvärr inte springa några längre sträckor ännu (eller, jag kanske kan, men jag väljer att bygga upp kroppen långsamt och vill inte trappa upp träningen för snabbt), annars är ju det den optimala sommarträningen i mitt tyckte! Hittills har jag bara joggat på gräsmattan i 20 sekunder med 10 sekunders vila, åtta gånger (Tabataintervaller), vilket känns bra, men jag tar det väldigt lugnt på den fronten. Jag har ägnat mig åt annan sommarträning iår och det gäller att utgå från förutsättningarna och göra det bästa av situationen tycker jag! 



Denhär sommaren har jag således fokuserat mycket på promenader, MammaMage/rehabövningar och utegym. Jag har även kört en del BODYBALANCE och lite BODYPUMP hemma. Nu när jag är uppe i Boden har det blivit två korta pass BODYBALANCE (på Les Mills on Demand, en onlinetjänst med massor av olika pass) och ett par pass med Tabataintervaller, blandade övningar. Att köra Tabataupplägg anser jag är ett enkelt och hyfsat roligt sätt att träna då pulsen går upp och även övningar med ”endast” kroppsvikt blir utmanande. 

Det svåraste är nog egentligen att få träningen att bli av (oavsett om det är sommar eller inte), att inse att det inte alltid blir som man tänkt sig, att ta tillfällena när de kommer och att utnyttja det som finns runtomkring. Som i förrgår när en väska med spännband och stenar fick agera vikt, eller som igår när båda barnen faktiskt sov samtidigt (att vi var bortbjudna på lunch innebar att det ”bara” blev MammaMageövningar, men ändå!). Det är inte alltid som inspirationen och lusten är på topp, och det behöver den inte heller vara, det är okej att köra samma pass ett par tillfällen och utgå från basövningar, allt behöver inte vara så komplicerat och avancerat hela tiden. Bättre korta, ”enkla” pass än ingen träning alls i mitt tycke!  


Just nu har jag heller inga krav på prestation. För mig handlar det framförallt om att hitta tid att träna för att må bra och vara den bästa, gladaste, starkaste, mest kärleksfulla och tålmodiga mamma och fru som jag bara kan! Att jag inte kan köra gruppträning just nu (vilket är min absoluta favorit annars och i långa perioder varit den enda typ av träning jag ägnat mig åt!) gör inte att jag låter bli träningen, jag hittar alternativ och kör korta pass (för att inte tröttna). Jag går heller inte till gymmet ännu (då jag ammar ofta och inte har testat att lämna honom hemma med flaska och pappa ännu, framförallt för att jag ändå inte orkar ta mig iväg på kvällstid efter att Lovina lagt sig, och Jay har varit väldigt krävande på kvällstid hittills), vilket jag också börjar sakna. Men allt har sin tid och just nu är det skynda långsamt som gäller, dessutom ligger mitt fokus på barnen för tillfället, hur viktig träningen än är för mitt välmående så går deras behov och önskemål först.

Tack och lov att det är sommar och att möjligheterna till träning trots allt är oändliga! 

Kampanjpris på MammaMages utbildningar

0

Har du tänkt tanken att utbilda dig till Certifierad MammaMagetränare?

Passa på nu när vi har kampanjpris! Gäller även kortkurser som MammaRun, MammaGravid och MammaUte.

Om du inte är Certifierad MammaMagetränare kan du gå en förberedande ”snabbkurs” på två timmar inför kortkurserna, ofta samma dag.

Mer info finner du här:
Certifierad MammaMagetränare

Våra övriga kurser

Klicka på ”Anmäl dig här” på kursen du är intresserad om så ser du all info om hur du tar del av kampanjpriserna.

Varmt välkommen!

Good to go! 

0

Även om känslan i kroppen varit bra de senaste veckorna så är det skönt att få en ordentlig genomgång av både barnmorska och sjukgymnast tycker jag. Denhär gången bekräftades det jag redan känner, att kroppen återhämtar sig väldigt bra efter graviditet och förlossning.

Jag har 5 kilo kvar till min startvikt (innan andra graviditeten) och det får ta den tid det tar att gå ner det sista. Jag fokuserar på kroppens funktion (även om det är skönt att snart kunna använda alla sina kläder!) och tränar framförallt för att orka livet som tvåbarnsmamma och vara redo att börja instruera klasser till hösten! I övrigt tyckte barnmorskan att knipet var bra och att ”det inte ser ut som om jag fött barn nyligen”, vilket självklart är skönt att höra! 

Fysioterapeuten bekräftade min känsla av att magmusklerna gått ihop väldigt bra att funktionen till stor del finns där. Jag har självklart en hel del att jobba på innan jag är tillbaka till full funktion och styrka men utgångsläget är riktigt bra. Jag fick ett par övningar att jobba med under de kommande veckorna och vi pratade även om hur progressionen i övrig träning kan se ut. Det är alltid skönt att bolla sina tankar med någon som har kompetens inom ämnet och jag vågar tro på mina känslor kring kroppen lite extra efter att jag träffat henne.

Min stora utmaning nu är att skynda långsamt. Att våga utmana men att lyssna på kroppen och känna efter hur olika övningar och typer av träning känns, både under träningen men även efter. Jag behöver reflektera kring de signaler kroppen skickar, även om saker inte gör ont så kanske de inte känns helt hundra och då gäller det att backa, anpassa, vänta eller åtminstone vara medveten (lite beroende på vad det är som känns och på vilket sätt). Nu handlar det om att bygga grunden till att successivt kunna öka både träningsmängden och intensiteten, att fortsätta med knipövningar och rehabövningar samtidigt som jag utmanar med ”vanlig träning”. Allt utifrån hur kroppen känns och hur jag får ihop det praktiska med två barn.


Hittills känns all träning jag har testat väldigt bra och kroppen svarar bra. Jag har lite känningar av ett muskelfäste som bråkade en del under graviditeten (som jag nu rehabtränar) samt lite känningar kring bäckenet. I övrigt så är det amningspositioner som påverkar överkroppen och det faktum att jag mestadels sover halvsittande som påverkar ryggen, men allting får ta den tid det tar nu och jag försöker lyssna på kroppen och anpassa träningen så gott det går. En sak är iallafall säker, träning är en del i att jag ska må bra och orka vara mitt bästa jag, och då är det skönt att ha fått en ”ok stämpel” från både barnmorska och fysioterapeut för att fortsätta träna mig tillbaka till en stark och funktionell mammakropp! 

Mum of the year

1


Har varit ensam med barnen ikväll. Visste hela dagen att när jag kommer hem idag så byter vi av varandra och alla kvällsbestyr blir mina. Har lurat hela dagen på alla möjligheter till mys för oss i sommarkvällen. Det blev barnlyxmiddag i form av pannkakor (den lilla tycker dock visst inte om det, hade ingen aning). Efter det vankades det en rejäl kvällspromenad och barnen skulle få somna i vagnen, som de tycker är så mysigt. Också som en belöning till mig som suttit stilla väldigt mycket idag. 

Som vanligt, på papper ser det skitmysigt ut och jag tänkte att jag skulle skriva och tipsa om en riktig sommarhit att nyttja kvällarna till. 

I verkligheten: hade en jobbig situation på jobbet som ofrivilligt etsade sig fast, redan då var det lite dömt att behöva pysventileras här och där. Kommer hem till glada barn som vid blotta åsynen av mig börjar klänga, grina, tjata och gnälla. Vad kommer det ifrån och är det bara jag som är en klagomur? Med ett påklistrat tjoande börjar pannkakorna bli till, under kladd och ståhej med de envisa tu. Humöret börjar dala än mer och pannkakorna får iordningställas och ställas fram i takt med att de blir till, således ensammiddag för samtliga. När mamman i huset pusslar ihop en någorlunda middag till sig själv och sätter sig ute där barnen leker väldans glatt så har klagomuren gjort entré igen och hux flux ska båda barnen sitta i knä, äta upp min mat, gnälla och bråka om leksaker samtidigt. Pysventilen exploderar, allt tömmer sig i ett svep och jag blir så arg. På skiten på jobbet, på att jag bara får ta allt gnäll och alla tårar, på att jag är så trött och på att mitt manus för kvällen inte håller. 

Till slut kommer vi ändå ut på promenaden och jag gör allt jag kan för att öka utrymmet runt mig själv samtidigt som jag nattar. Kände mig kvävd, när jag skulle bli ”mum of the year” och servera nygräddade pannkisar och låta dem sövas i vagnen, var jag kvävd av att vara klagomur på både jobb och hemma. Men bilderna ljuger inte, det var en enastående kväll och jag fick lära Lo att lyssna på lövens sus. 

Imorgon är en annan dag.

Kram

Jag har börjat träna! 

0

Jag har haft turen, viljan, möjligheten och motivationen att kunna hålla igång (i princip) under hela mina graviditeter. Jag har givetvis varit tvungen att anpassa träningen efter rådande förutsättningar och med lillebror så blev det mestadels sjukgymnastik, korta styrkepass hemma och BODYBALANCE de sista månaderna. Den träningen jag trots allt genomförde ett par gånger i veckan är jag otroligt tacksam för nu. Jag tror att den är en bidragande orsak till att kroppen klarade förlossningen så fantastiskt bra och även att återhämtningen gått över förväntan. Jag är otroligt tacksam över kroppens förmåga att anpassa sig till situationen och jätteglad att jag redan nu känner mig förhållandevis stark.

BODYBALANCE i vecka 40

På sista promenaden innan förlossningen så hade jag värkar ungefär var tionde minut och hoppades att lite fysisk aktivitet skulle hjälpa till att starta igång allt ordentligt. Ungefär 13 timmar senare föddes Jay. 


Jag har en hel del kvar att jobba på när det gäller bäckenbotten och knipet och den djupa magen måste jag hela tiden påminna mig själv om att aktivera, detsamma med att sträcka på ryggen för hållningen som är katastrofal för tillfället. Jag känner redan nu av amningen i rygg och nacke och promenaderna tröttar ut ländryggen alldeles för snabbt. Men, till skillnad från efter förra graviditeten så behöver jag inte släpa runt på ca 20 kilo övervikt utan har endast ca 5 kilo kvar till starvikten (tror jag?!) och dessutom är jag förhållandevis pigg, glad och motiverad, trots sömnbristen. Jag längtar efter att komma igång och träna ordentligt men jag har börjat smyga igång en smula. 

Första passet med gummiband efter förlossningen


Hur tidigt efter förlossningen som man kan börja träna är högst individuellt. Jag har lyssnat otroligt mycket på kroppen och låtit den styra. Det har blivit mestadels korta promenader och knipövningar de första två veckorna men tredje veckan kände jag mig redo att öka en smula. Promenaderna blev lite längre och tempot lite högre, jag startade med MammaMageappen och jag plockade fram mitt gummiband för att aktivera överkroppen, framförallt baksidan. Det blev ett par pass innan fokus flyttades till semester med familjen en vecka. Jag känner ingen stress överhuvudtaget när det gäller att komma igång ”ordentligt” men jag längtar otroligt mycket efter att kunna träna ”på riktigt” igen, att få upp pulsen, svettas, att kunna gå på gruppträning utan begränsningar, hitta ytterlägen i BODYBALANCE, att lyfta vikter på BODYPUMP och jag längtar verkligen efter att dansa SH’BAM! Om jag ska komma tillbaka till en stark och funktionell kropp som orkar träna och leka med barnen så måste jag börja någonstans. I liten skala, utan press och krav på prestation. Sedan finns det ju två andra små personer i livet som inte alltid tillåter det planerade passet, eller något pass överhuvudtaget för den delen. Och det är okej. Det gäller bara att försöka acceptera nuläget. 

Träningskläder redan från morgonen är en förutsättning för mig att få till ett pass (om/när tillfälle ges) eller känna att jag kan dra upp tempot på barnvagnspromenaderna 

Jag är en person som mår bra av att träna, på ett eller annat sätt. Jag väljer att prioritera träningen före exempelvis städning eller liknande. Oftast hinner jag båda men jag vet att om jag tränar så känns hela livet (inklusive sömnbristen, ”snart två års trotsen” och hushållssysslorna…) lite bättre. Jag blir trevligare, orkar vara gladare, får bättre tålamod och blir en bättre mamma och en bättre fru. För att vara mitt bästa jag så behöver jag träna. Just nu blir passen mer på barnens villkor och det är ibland svårt att hantera mentalt, men när Lovina var bebis så lärde jag mig att lite är bättre än inget, att alla pass ger någonting (även om de måste avbrytas för amning, gos, blöjbyte eller annat bebisrelaterat). Varje pass, hur kort det än blir, är ett litet steg närmar en stark kropp. Inifrån och ut.  

Idag är Jay fem veckor gammal och jag har äntligen vågat köra BODYBALANCE igen! Jag valde att köra samma program som under graviditeten eftersom att kroppen är (någorlunda) van vid de övningarna, ”bara” träna i 30 minuter och utesluta pilateslåtarna (då de blir för tunga för magmusklerna såhär nära inpå graviditeten, magen behöver mer rehabträning, såsom MammaMageappen, innan tyngre belastning). Men, det kändes alldeles fantastiskt att vara tillbaka på mattan! 

I slutet av veckan har jag bokat in återbesök hos både barnmorskan och sjukgymnasten och då hoppas jag på att få ytterligare vägledning i hur jag ska/kan/får/borde gå vidare med träningen. Ser verkligen fram emot att träna mig tillbaka till en stark mammakropp! 

Välkommen till världen älskade Jay

0

För tre veckor sedan vid ungefär denhär tiden (ca kl19.45) så ringde jag förlossningen på Danderyd. Barnmorskan som svarade hörde mig försöka prata och andas genom ett par värkar (1-3 minuter mellan) och tyckte att vi nog skulle komma in omgående, och efter det gick allting väldigt snabbt. Måndagen den 22a maj klockan 22.32 föddes JAY Robin Alfred. Älsklingsunge. 

Efter en alldeles fantastisk förlossning så föddes han alltså äntligen, lillebror, i graviditetsvecka 40+3. . Han vägde 3410 gram och var 49 cm lång.

Vi har haft ett par superhärliga veckor med hela familjen och mest bara hängt i bebisbubblan, även om den varit väldigt annorlunda denna gång! Att återhämta sig efter förlossning och lära känna ett nytt litet liv är inte helt enkelt, och då samtidigt försöka involvera en stolt liten storasyster så mycket som möjligt samt tillgodose alla hennes behov av både aktivitet och närhet är inte så enkelt det heller. Jag är så otroligt tacksam att allt gick bra. Både under förlossningen men även efteråt. Lovina har varit en pärla och än så länge är hon varken avundsjuk eller något annat. Hon är lite extra mammig kan jag uppleva och sover inte lika bra som hon brukar, men i övrigt går det toppenbra. Att hänga hela familjen har varit guld värt och jag är djupt tacksam över den möjligheten! 

När det gäller mig så har kroppen återhämtat sig hyfsat bra tycker jag. Upplevelsen av eftervärkar var något helt nytt och jag tyckte att det tog lite längre tid innan jag kunde röra mig hyfsat obehindrat men i övrigt känns allting ungefär som förra gången. Mörbultad, inget knip och svårt att gå de första dagarna (veckorna…) men nu känns allting toppenbra! Brösten börjar ställa in sig på amning och gör inte lika ont de heller även om bröstvårtorna är ganska illa just för tillfället. Kroppen har fått läka i lugn och ro, även om jag tagit en del korta promenader och lyft Lovina en del (så lite som möjligt) redan från start så har jag inte tränat eller gjort något annat aktivt förrän 16 dagar efter förlossningen. Då tog jag en något längre promenad, körde ett par gummibandsövningar för baksidan av överkroppen och körde mitt första mammamagepass via appen. Allting kändes toppen, framförallt det faktum att kroppen och lusten har fått styra när det kändes rätt att starta. 


Jag ska berätta mer om förlossningen tänkte jag, framförallt eftersom att denna upplevelse var så otroligt annorlunda jämfört med förra gången, men det får bli i ett annat inlägg. Jag kan iallafall säga som så att det gick förhållandevis snabbt, nästan lite obehagligt snabbt där ett tag (1,5 timme efter att vi kom in så föddes han). Allting fungerade toppenbra runt omkring, det var inte fullt där vi ville föda och jag hann lägga Lovina innan vi åkte. Framförallt så gick själva förlossningen riktigt bra och jag upplevde en mäktig känsla, mellan några av de sista (fruktansvärt smärtsamma…) värkarna så lyckades jag ändå utbrista ”dethär är så häftigt!”. Efter denna förlossning förstår jag hur kvinnor kan säga att det är magiskt att föda barn. Det hade jag liten svårt att förstå efter förra. Den absolut största skillnaden måste ändå vara min mentala status både innan, under och framförallt efter förlossningen. Jag var lycklig. Stolt, glad och genomlycklig. Direkt efteråt och även de första veckorna (som förra gången kantades av tårar av många olika orsaker). Och trots massiv sömnbrist och diverse utmaningar (med framförallt fruktansvärt magont för lillebror den senaste veckan) så hänger den där glädjen kvar och sätter fortfarande guldkant på tillvaron. Allt gick verkligen så otroligt mycket bättre än jag någonsin vågat hoppas på och nu börjar jag så smått komma tillbaka till verkligheten och kliva ut ur bebisbubblan. 



Välkommen till familjen, och till världen, älskade Jay! 


Förlossningsdagen fyra år senare

0

Imorgon fyller min dotter Lo 4 år. De flesta föräldrar känner nog igen sig i den sentimentala våg som sköljer över en då. Alla minnen och all stolthet som blandas med känslan av att de växer för fort. Men spänningen i att se en sin lilla människa växa fram är ändå det som dominerar.

För fyra år sedan på minuten nu satte min förlossning med henne igång. Jag hade en utmanande graviditet och var psykiskt och fysiskt helt slut när jag två veckor över tiden förstod att fostervattnet började sippra. Jag hade gett upp hoppet om att hon skulle komma av sig själv och gick och var orolig för en igångsättning, så när något började hända förstod jag först ingenting. Eftersom fostervattnet som kom var missfärgat så åkte vi in en sväng på kontroll och väl inne började jag känna så smått att lite sammandragningar drog igång. Väl hemma igen hade jag en latensfas där jag kände mig stark och tänkte att ”det här kommer jag klara bra”. Ända tills de där rejäla värkarna tog tag i mig och rädslan började ta kontrollen. Jag hade inte förberett mig något alls på att möta smärtan, hade kanske tänkt några gånger och läst om dyktekniken. Men när man föder för första gången är det ju en upplevelse som inte liknar något annat och smärta och rädsla går automatiskt hand i hand om vi inte jobbar emot det.

Vi åkte in igen senare på eftermiddagen och väl inne hade jag först en helt okej känsla av kontroll. Ni vet, gungar lite på bollen, äter lite, går lite, tar värkarna och får lite akupunktur och massage. Vartefter tiden gick och kraften i värkarna ökade kom också min rädsla och anspänning mer och mer. Till slut så låg jag på sidan i sängen och rörde mig inte en millimeter mer på flera timmar, ingen gjorde heller någon ansats att hjälpa mig därifrån. Lustgasen och möjligheten att fokusera på något var räddningen, den fick mig att fortsätta andas och när den fick mig att dåsa bort var det himmelriket. Jag tänkte då i stunder att det gör inget om jag inte vaknar igen nu, låt mig sova och allt gå över fort. Jag fick vänta i många timmar på epiduralbedövning och när den väl sattes hann den precis börja verka innan mina krystvärkar satte i. Min barnmorska baxade då upp mig på knä för att få min bebis att sjunka ner, det var så sjukt skönt och jag kände mig så besviken på att ingen gjort det tidigare. Varför tilläts jag ligga där som en fiolsträng och missa allt? Krystfasen var min fas. Då kunde jag äntligen göra något och kroppen visade mig tydligt hur jag skulle göra. Det tog en stund men det var helt odramatiskt och härligt på alla sätt. Att få fram den där ungen, ens förstfödde har ingen liknelse, det är magi och livet blir sig aldrig mer likt. Hon föddes några timmar in på natten och det var mors dag, en dag jag trodde att jag skulle få vänta ett år till på att njuta av, men hon valde istället att göra mig till mor.

Ni vet att förlossningsvården tampas med personalbrist och platsbrist. Jag vet inte hur det var när jag var inne men min barnmorska såg jag inte mycket av, min sambo visste inte hur han skulle hjälpa mig när jag bara ville vara i min lustgasbubbla. Jag kände mig väldigt ensam och utlämnad, i min rädsla för smärtan. Det var ingen angenäm upplevelse. På pappret gick allt som det skulle och var en typisk första gången tidsmässigt. Jag fick inte ens en liten bristning. Kanske att just rädslan och maktlösheten är en grej för första gången också. Hade jag vetat vad jag visste efteråt hade jag tränat på andning, gått profylaxkurs, yogat och engagerat min sambo mer. Det som jag gjorde inför min andra förlossning. Men vem vet, ingen vet första gången och har man inte drabbats av oerhörd smärta innan så finns inga referenspunkter.

Lo, min dotter. Väl ute satte hon mig i ett paradigmskifte och jag skulle aldrig mer bli mig lik. Mer om det en annan gång. Nu fyller hon fyra och är en helt underbar liten tjej med snällhet och glädje som sina främsta egenskaper. Hon är ofta en spegel av mig och jag gör vad jag kan för att så frön av starkt och oberoende egenvärde, lite skinn på näsan och att lära sig se det som verkligen betyder något. I takt med att hon växer och blir påverkad av förväntningar på flickor från samhällets sida så snörps mitt hjärta. Jag har försökt att hålla henne utanför söta, snälla, duktiga och tillfredsställande lilla flickan-förväntningarna. Jag fortsätter såklart men nu finns många jag inte styr över med i hennes vardag och det svävar iväg på ett sätt jag inte gillar. Jag hoppas att hon låter mina små frön vara ledljus när hon tvekar och när hon ska ta riktning senare i livet.

Idag åker vi på semester till Grekland och kommer att fira hennes fyraårsdag med glass och bad. Ger mig själv och hennes pappa en klapp på axeln, vi gjorde henne bra och de här åren har varit de mest omvälvande och utvecklande i mitt liv.

Tack Lo, för att jag fick bli din mamma. Du är fantastisk och jag älskar dig så. /Mamma

Happy Thoughts? Den eviga väntan och fulla förlossningskliniker

0

Jaha. Jag trodde att barn nummer två skulle komma tidigare än barn nummer ett. Det måste vara något jag drömt och det finns säkert inga källor på det, men jag hade liksom fått för mig att det skulle vara så. Jag förväntade mig bebis innan beräknat datum och jag hade laddat för det. Idag är det beräknat datum och bebis ligger och myser gott i magen. Verkar inte ha några planer alls på att komma ut. Någonsin. 
Lovina är en av de 5 % (? Nej, jag har ingen källa på det) som är födda på BF. Förlossningen startade med mensvärk och lätta sammandragningar redan på måndagen, hon är född på onsdagen. Då var jag inställd på att hon skulle vara punktlig, och det var hon verkligen. Denna gång tänkte jag som sagt att det skulle starta tidigare, men icke. Det är verkligen mycket mer psykiskt påfrestande denna gång måste jag säga. Jag är mycket mer ”färdig med att vara gravid”. Inte för att jag egentligen mår sämre för tillfället (bäckensmärtan är bättre nu när bebis är fixerad) men jag är tröttare, har inget tålamod och är mycket mer nervös. 

För ett par dagar sedan postades en bild på en post-it lapp med en ögonblicksbild av förlossningssituationen i Stockholm just då. Det var fullt överallt. Precis överallt. Jag har dessutom flera vänner som precis fött barn och vittnar om att de blivit hänvisade till andra sjukhus än de inledningsvis ringt till. Faktum är att det var likadant med Lovina. Då gick jag på BB Stockholm Family på mödravård och skulle föda på BB Stockholm. När det började bli dags att åka in så ringde jag till dem men fick svar att det var fullt och barnmorskan undrade om jag kunde ta en alvedon och stanna hemma en stund till. Visst, sa jag, och fortsatte värkarbetet hemma. Detta upprepades två gånger till men vid sista samtalet närmade sig klockan 06 på morgonen (trafiksituationen om man måste åka genom hela stan skulle kunna innebära ett stort problem!) och jag kände att smärtan började bli ohållbar. Barnmorskan skulle fixa en annan plats, troligtvis på BB Sophia, och återkomma. Hon ringde tillbaka och meddelade att det var fullt på BB Stockholm, Danderyds förlossning och BB Sophia men att hon ordnat en plats på Södra BB (som tyvärr är nedlagt nu). Varken jag eller Robin visste vad det var för ställe men satte oss i bilen och blev otroligt väl omhändertagna när vi kom dit. Jag var då öppen 10 cm och trodde att vi skulle föda barn direkt (även om det sedan tog många timmar på grund av olika omständigheter). Att jag stannade hemma, utan smärtlindring (har inte ens ett badkar…), tills jag var öppen 10 cm skrämmer mig. Tänk om vi åker in för sent denna gång? Tänk om det är fullt? Tänk om det inte löser sig med Lovina? Tänk om…

Det spelar ingen roll hur många Aurorasamtal jag går på eller hur väl förberedd jag trots allt känner mig, en av mina största rädslor är att inte få plats och att vi inte ska hinna in i tid. Och att det i sin tur ska leda till att barnet får skador eller inte överlever, eller att jag spricker massor eller förblöder. Jag inser att det är katastroftankar i sin renaste form och att det inte finns särskilt mycket som talar för något av ovanstående, men tankarna finns där, trots allt. Varannan tanke är lugn och positiv, jag har stor tilltro till min kropp och min förmåga, till att jag klarar detta och att allt runtomkring kommer att lösa sig på ett eller annat sätt. Varannan tanke är ett katastrofscenario. 

Jag önskar bara att förlossningen kan starta nu så att jag kan hantera verkligheten och det som sker där och då istället för diverse hitte-på-scenarion. Jag hoppas innerligt att jag denna gång ska få uppleva en fantastisk förlossning som blir så som jag önskar och att jag ska få bära med mig ett positivt minne av förlossningen, även om jag är smärtsamt medveten om hur ont det kommer att göra. Jag vill inte vänta längre. Men det spelar ingen roll vad jag vill. Bebisen kommer när den, och kroppen, är redo. Situationen på förlossningsklinikerna kan givetvis förändras från timme till timme och på något sätt måste det lösa sig. Det hjälper verkligen inte att skrämma upp sig själv. Men, det är lättare sagt än gjort. Så jag försöker med glada, snälla tankar. Försöker motivera mig med att sommaren är här. Försöker göra sådant som jag tycker om, som att träna lite (det lilla som fungerar just nu liksom) och äta glass. Men jösses vad jag egentligen bara vill att dethär ska vara över nu. 

Viktuppgång och kroppens förändring 

1

Det var en gång en tjej som var gravid med sitt första barn, hade en blogg och tränade mycket, mådde fantastiskt bra i sin kropp och sin graviditet. Hon lade upp en bild från två olika år med olika förutsättningar (icke gravid och gravid) men i samma kläder, på gymmet. Då fick hon denna kommentar ”Men gud, snacka om att du gått upp i vikt! Ser ut som två helt olika personer på bilderna! Om du gått upp såhär mycket i ”bara” vecka 26 och fortsätter såhär så kommer du att se ut som en flodhäst i slutet av graviditeten. Och det är svårt att gå ner de sista kilona sen. Tänker du inte alls nu på vad du lägger på dig? Snart är det 15 kg, lätt!”. Hon blev förbannad. Skrev ett blogginlägg om att hantera kroppens förändringar, om hur man som gravid får utstå alldeles för mycket irrelevanta kommenterarer om kroppen från människor som inte har en aning om förutsättningarna. Hon fick svar av den som skrev kommentaren som bad om ursäkt för hur hon uttryckt sig och det är klart att det skrivna ordet kan uppfattas olika, men den där kommentaren har liksom fastnat lite. Nu är det två år sedan och hon blir fortfarande förbannad på människors uppfattning om att de har rätt att kommentera den gravida kroppen även om dess förändring är ett faktum!

Bilderna som jag postade på bloggen. Till vänster var jag i mitt livs bästa form och ett år senare var jag gravid i vecka 26 med Lovina. På bilden längst till höger är vi tillbaka på gymmet på Bali, 6 månader efter förlossningen. 

Min första graviditet var på många sätt alldeles fantastisk. Jag mådde bra, tränade sista passet samma dag som förlossningen startade och återhämtade mig förhållandevis snabbt och kunde komma igång tidigt med anpassad träning. Jag upplevde dock viktuppgången och kroppens förändring jobbig och nu när jag ser bilder så känns det verkligen avlägset. Det var jobbigt att hantera förändringarna för mig som är en ”träningmänniska” men jag kände mig trots allt både stark och vacker genom hela min graviditet, tacksam att jag ändå kunde/orkade/ville träna. Jag älskade inte förändringarna varje dag men graviditeten var efterlängtad och långt ifrån självklar, och det lilla pyret i magen var värt allting. Jag gick upp 22 kilo totalt under första graviditeten och hade gått ner 17 kilo efter 6 månader, 20 kilo efter ett år (och behövde absolut inte gå ner de sista 2 kilona!). Vissa går ner mycket vätska snabbt efter förlossningen men jag gick endast ner det som barnet, moderkakan och fostervattnet vägde, vilket bara var ett fåtal kilon (Lovina vägde 2900 gram och var 47 cm lång när hon föddes), resten var fett. Jag fick kämpa en del med viktnedgången men jag hade som mål att ”komma i form” ett år efter förlossningen då jag ville ge kroppen tid att läka i lugn och ro och fokuserade på en fungerande amning och ett nytt litet liv. Jag åt förhållandevis bra under hela min första graviditet (eventuellt lite väl mycket mackor, glass och semlor, men inga enorma mängder!) och tränade ett par pass varje vecka så de där kilona behövdes väl antagligen för att kroppen skulle orka producera ett barn, ett litet mirakel.


Sommaren 2014 på Bali. Innan graviditeter.



Sommaren 2015 på Bali (gravid i vecka 27 typ).



Höggravid i slutet av sommaren 2015 (+22 kilo).



På Bali våren 2016 (6 månader efter förlossning. -17 kilo).



I slutet av sommaren 2016 (-20 kg).



Våren 2017. Nuvarande form (gravid med andra barnet i vecka 39. +14 kilo).


Denna graviditet har jag gått upp 14 kg. Det är verkligen jättestor skillnad. Jag har tränat mycket mindre/färre pass/lägre intensitet men ätit något bättre och mer regelbundet (då jag nu följer Lovinas rutiner och inte har jobbat med oregelbundna arbetstider) samt att jag tar hand om en liten tjej med massor av energi och inte alls kan vila på samma sätt. I övrigt har jag inte gjort något direkt annorlunda och vikten är ingenting jag fokuserat på, även om jag följt viktkurvan med intresse. Magen följer ungefär samma kurva så där finns det inga större skillnader där, men det är väldigt stor skillnad på min kropp. Även om jag inte bryr mig nämnvärt om den faktiska vikten så är det skönt att veta att vägen tillbaka (viktmässigt iallafall) inte är lika lång. Framförallt så hoppas jag att jag kanske faktiskt kommer i det mesta av mina kläder lite snabbare denna gång! 
Hur mycket man går upp i vikt under en graviditet är otroligt individuellt och egentligen totalt irrelevant tycker jag. Att tänka på sin vikt och försöka hålla den nere med diverse dieter och förhållningsregler under en graviditeten är vansinne i mitt tycke. Jag anser att man ska äta förhållandevis nyttigt och regelbundet, ge plats för fika och det man är sugen på och träna eller röra sig så gott man kan. Det är precis som jag tycker att man alltid ska sträva efter att leva. Ge kroppen goda förutsättningar, sträva efter en hållbar balans i livet och ett tillstånd där man mår så bra som det bara är möjligt att göra. Om man sedan vill nå vissa resultat krävs självklart åtgärder såsom exempelvis att begränsa fikandet till lördagar och lägga in en blandning av kondition och styrketräning, vilket jag tror att de flesta mår bra av! 
Jag tycker generellt inte att siffran på vågen är av någon somhelst betydelse, även om jag kan uppleva skillnader intressanta och gärna håller koll på vikten för tillfället. Det viktigaste för mig är att må bra när jag ser mig i spegeln och att komma tillbaka till en stark och funktionell kropp som klarar alla utmaningar jag vill att den ska klara samt orkar leka med mina barn. Vikten är givetvis en del i detta, men jag tycker att känslan är viktigare än den faktiska siffran. Jag hanterar kroppens förändringar helt annorlunda denna gång, troligtvis för att jag är en annan person. Jag är mamma, och Lovina är mitt huvudfokus. Jag längtar otroligt mycket efter ”riktig” träning och skillnaden på att gå på BODYPUMP i vecka 39 under första graviditeten medan jag nu i vecka 38 tränar BODYBALANCE på hemmaplan är givetvis påfrestande för psyket. Men, denna gång upplever jag ändå att förändringarna i både kroppen och livet är lättare att hantera. 

Från gårdagens BODYBALANCE. Vecka 39. 

Så. På slutbesiktningen hos barnmorskan så skiljde det alltså 8 kilo mellan de olika graviditeterna. Intressant och fascinerande tycker jag! Det ska bli spännande att se hur kroppen återhämtar sig denna gång, när den liksom vet vad som gäller, men har haft två täta graviditeter! 

Gravid i vecka 39. Till vänster är första graviditeten, till höger den andra. 


Men, om jag nu anser att siffran på vågen inte är särskilt viktig, varför skriver jag då ett helt inlägg om kroppens förändring under och efter en graviditet, med fokus på vikt? Varför lägger jag upp bilder på kroppens utseende? Jo, för att det är ett faktum och en viktig aspekt att hantera. Kroppen är fantastisk som kan bära och producera barn! Jag tycker att dess förändringar och förmåga är makalös, intressant, spännande och fascinerande. Alla har vi olika förutsättningar, både innan och efter, men alla kroppar är värda all kärlek vi bara kan ge dem, på alla sätt och vis. Jag vill hylla min fantastiska kropp för alla förändringar den går igenom och visa på hur det kan vara när det kommer till vikten. Hur den kan förändras, och hur olika två graviditeter kan vara. Vikten är nämligen ett faktum som är svårt att hantera för många, framförallt inom tränings-/fitnessbranschen. Om jag kan dela med mig av min berättelse och upplevelse av detta faktum kanske det kan hjälpa någon, på något sätt! 

När knopparna brister

0

Är det någon som känner igen sig i att det är mycket som pockar på såhär års? Jag har i flera år tänkt efter maj-juni att jag lite missat våren för att jag haft så mycket. Alla helger bokas snabbt upp på olika festligheter som bröllop, hippor, fester, fix, konferenser och så spinner det. Det kan låta som ett lyxproblem men för mig har det gjort att jag inför varje vår försöker värdera min tid ganska hårt. Tackar nej till mer och låter helgerna få vara fria för umgänge i en grönskande skog, sovmornar, kramar med barnen och allt det där andra som lyfter mig. Sen vi började med femdagarsveckor på jobb och förskola känns det ännu viktigare för vi är så galet trötta allihop. Så den här våren ska jag se hur knopparna brister, dag för dag. Jag ska återvända till en ny vecka med ett så utvilat sinne jag bara kan, fyllt med minnen om bara fötter mot mjukt gräs, kaffet i solen på farstutrappan och ett långt samtal med en viktig person. Jag ska inte leva i stress över att ha varit borta från barnen mycket, sovit för lite, spenderat mycket pengar eller inte se en ledig stund fören semestern kommer. Våren är min och nu vill jag vara här. 

Ett utomordentligt fint tips jag vill dela med mig av, något vi börjat med hemma under vintern. Att gör något ego mitt i veckan. Något som lyfter upp och sätter lite guldkant på tillvaron. Jag har tidigare varit extremt mån om veckokvällarna och att ha dem fria från annat än träning och vardagsfix. Men efter att jag i trötta dimmor släpat mig iväg på saker, som verkat så himla kul när jag anmält mig men som när det varit dags känts sådär, så har det varit precis det jag behövt. Ett avbräck i vardagen med lite fokus på det egna, som inte hör samman med specifik träning eller jobb. Min sambo har känt likadant när han kommit iväg på en match han velat se eller umgänge med kompis.  Ikväll var en sådan kväll, jag har sett fram emot det, men var oändligt trött och nära att hoppa över innan. Så glad att jag åkte, fick en fin tvåtimmare på yogamattan med en grym instruktör och kvällens skönhet lyfte allt. 

Unna er lite frigjord tid i vår och ha riktigt sköna, lata dagar med dem ni älskar. 

Kram

Blogg

MammaMage på Instagram