Mum of the year

Mum of the year

705
1
Dela


Har varit ensam med barnen ikväll. Visste hela dagen att när jag kommer hem idag så byter vi av varandra och alla kvällsbestyr blir mina. Har lurat hela dagen på alla möjligheter till mys för oss i sommarkvällen. Det blev barnlyxmiddag i form av pannkakor (den lilla tycker dock visst inte om det, hade ingen aning). Efter det vankades det en rejäl kvällspromenad och barnen skulle få somna i vagnen, som de tycker är så mysigt. Också som en belöning till mig som suttit stilla väldigt mycket idag. 

Som vanligt, på papper ser det skitmysigt ut och jag tänkte att jag skulle skriva och tipsa om en riktig sommarhit att nyttja kvällarna till. 

I verkligheten: hade en jobbig situation på jobbet som ofrivilligt etsade sig fast, redan då var det lite dömt att behöva pysventileras här och där. Kommer hem till glada barn som vid blotta åsynen av mig börjar klänga, grina, tjata och gnälla. Vad kommer det ifrån och är det bara jag som är en klagomur? Med ett påklistrat tjoande börjar pannkakorna bli till, under kladd och ståhej med de envisa tu. Humöret börjar dala än mer och pannkakorna får iordningställas och ställas fram i takt med att de blir till, således ensammiddag för samtliga. När mamman i huset pusslar ihop en någorlunda middag till sig själv och sätter sig ute där barnen leker väldans glatt så har klagomuren gjort entré igen och hux flux ska båda barnen sitta i knä, äta upp min mat, gnälla och bråka om leksaker samtidigt. Pysventilen exploderar, allt tömmer sig i ett svep och jag blir så arg. På skiten på jobbet, på att jag bara får ta allt gnäll och alla tårar, på att jag är så trött och på att mitt manus för kvällen inte håller. 

Till slut kommer vi ändå ut på promenaden och jag gör allt jag kan för att öka utrymmet runt mig själv samtidigt som jag nattar. Kände mig kvävd, när jag skulle bli ”mum of the year” och servera nygräddade pannkisar och låta dem sövas i vagnen, var jag kvävd av att vara klagomur på både jobb och hemma. Men bilderna ljuger inte, det var en enastående kväll och jag fick lära Lo att lyssna på lövens sus. 

Imorgon är en annan dag.

Kram

Dela
Föregående inläggJag har börjat träna! 
Följande inläggGood to go! 
Kvinna, mamma, sambo, leg sjuksköterska, certifierad mammamagetränare, träningsentusiast, yogaälskare, cykeloman, solskenslöpare, frihetsknarkare, levnadsglad och kvinnobeundrare.

1 svar

  1. Haha!
    Det kunde varit jag som skrev detta!
    Har två små tjejer som båda blir oerhört gnällig, klängiga, skrikiga, bråkiga när jag är själv med dom på just eftermiddagar/kvällar.
    Min sambo jobbar skift och dessa ensamkvällat har tyvärr bidragit till mycket oro och ångest för min del då jah känner mig otillräcklig för barnen, en konstant stress att inte hinna med och just känslan av att bli kvävd som du skriver!! Exakt samma känsla!

    Hoppas att lite efterlängtad semester ska rädda oss tills höstens scheman drar igång igen!

    Heja oss mammor trots allt som förmodligen gör vårt bästa i alla lägen 🙂

Skriv en kommentar

4 × 5 =