Kickar igång igen, med nytt.

Kickar igång igen, med nytt.

686
0
Dela

Dags att kicka igång bloggandet igen. Har ju möblerat om radikalt i livet och tror att jag frigjort både tid och hjärnkapacitet för mer kreativitet.

Jag har hoppat. Lyssnat till mitt hjärta och tagit ett stort kliv ut i okändhet. Det har inte varit utan lite oro förstås, men vad vore livet utan det? Och vad vore livet om vi hela tiden hade svar på allt? Förra månaden lämnade jag min fasta anställning på vårdcentralen, där jag arbetat i tre år, fått vänner för livet, daglig dos av både glädje och sorg, liv och död.

Jag tog språnget i längtan efter något annat och min chef (min snälla och omtänksamma chef) sa att hon alltid vetat att jag är på väg någonstans. Och så har det verkligen varit. Innan jag började på vårdcentralen jobbade jag på akutmottagning. Med allt vad det innebär av fart och fläkt, otillräcklighet och övertid. Fantastiskt roligt med totalt uttömmande. Jag visste redan då att jag skulle någon annanstans men när jag hela tiden gick på minus i energi så fanns ingen tankekraft att finna riktning. Då var beslutet enkelt. Jag vill något, jag vet inte vad och jag kan inte ta reda på det där jag är nu. Jag flyttar på mig. Ser om mitt jag får större plats någon annanstans. Det fick det. På en stabil arbetsplats i en väl fungerande verksamhet kunde jag landa, formas och växa i mig själv. Få ett barn till också förstås. Som även det är en tillväxt.

Nu var det så tydligt, i våras, att min tillväxt där var över. Jag gick på stå igen och fler och större surdegar skapades och la sig för mitt sikte. När Katarina (Woxnerud) och Mary-Lou (Richards-Nilsson) annonserade att de skulle starta Hela kvinnans klinik och öppnade för att de sökte fler personer att knyta till sig hakade jag på direkt. Katarinas ord om att de vill ha mig till dem snurrade igång en ny tråd i mitt huvud. Hur kan jag göra det här? Kan jag skapa något som jag kan leva på? Helt eller delvis? Kan jag, klarar jag, vad har jag att erbjuda? Men också; vad har jag att förlora? Kommer en liknande chans igen? Hur skulle jag våga då om inte nu? Jag lade några månader på att lägga upp en plan, med resten av familjen. Prata ihop mig med de som känner mig, de som tror på mig men vet vad jag behöver för att må bra. De som inspirerar mig genom att själva våga göra det mesta av sina liv.

När jag tog kontakt med bemanningsföretag inom vården insåg jag att jag skulle kunna jobba som sjuksköterska på mina villkor. Kunna säkra familjens ekonomi men ändå öppna luckor för att låta tränaren i mig växa fram, beslutet var lätt.

Nu står jag här, på andra sidan beslut och verkställande. Något är i sin linda och jag är spänd av förväntan. Glad så att hela hjärtat ler och ser framtiden som den mest spännande bok. Det sjuksköterskejobb jag landat på är kul och vardagen är en helt annan. Jag har lärt mig en hel massa om mig själv och är ivrig att lära mer.

En sak jag hela tiden återkommer till. Ansvar. Ansvaret är mitt, ditt och ingen annans. Ditt liv, ditt ansvar och oavsett varifrån ett missnöje springer ur så är det ditt. Kanske blir det en riktig surdeg som ger känslor av missnöje varje dag. En magkänsla av att något annat skulle göra dig gott, en liten röst som ekar om att du vill vara gladare, piggare, mer positiv och mer förmögen att njuta av nuet. Lyssna, fundera och ta lite ansvar. Det behöver inte vara radikala, jättestora förändringar, det kanske är lite (mycket) obekvämt men vad är det värsta som kan hända? För min del var ett första steg mot det här att byta arbetsplats, samma roll, samma arbetsgivare men med andra förutsättningar. Där kunde jag landa och växa i mig själv igen. Jag är den arbetsplatsen evigt tacksam för det.

 

Skriv en kommentar

sjutton + 13 =