Happy Thoughts? Den eviga väntan och fulla förlossningskliniker

Happy Thoughts? Den eviga väntan och fulla förlossningskliniker

905
0
Dela

Jaha. Jag trodde att barn nummer två skulle komma tidigare än barn nummer ett. Det måste vara något jag drömt och det finns säkert inga källor på det, men jag hade liksom fått för mig att det skulle vara så. Jag förväntade mig bebis innan beräknat datum och jag hade laddat för det. Idag är det beräknat datum och bebis ligger och myser gott i magen. Verkar inte ha några planer alls på att komma ut. Någonsin. 
Lovina är en av de 5 % (? Nej, jag har ingen källa på det) som är födda på BF. Förlossningen startade med mensvärk och lätta sammandragningar redan på måndagen, hon är född på onsdagen. Då var jag inställd på att hon skulle vara punktlig, och det var hon verkligen. Denna gång tänkte jag som sagt att det skulle starta tidigare, men icke. Det är verkligen mycket mer psykiskt påfrestande denna gång måste jag säga. Jag är mycket mer ”färdig med att vara gravid”. Inte för att jag egentligen mår sämre för tillfället (bäckensmärtan är bättre nu när bebis är fixerad) men jag är tröttare, har inget tålamod och är mycket mer nervös. 

För ett par dagar sedan postades en bild på en post-it lapp med en ögonblicksbild av förlossningssituationen i Stockholm just då. Det var fullt överallt. Precis överallt. Jag har dessutom flera vänner som precis fött barn och vittnar om att de blivit hänvisade till andra sjukhus än de inledningsvis ringt till. Faktum är att det var likadant med Lovina. Då gick jag på BB Stockholm Family på mödravård och skulle föda på BB Stockholm. När det började bli dags att åka in så ringde jag till dem men fick svar att det var fullt och barnmorskan undrade om jag kunde ta en alvedon och stanna hemma en stund till. Visst, sa jag, och fortsatte värkarbetet hemma. Detta upprepades två gånger till men vid sista samtalet närmade sig klockan 06 på morgonen (trafiksituationen om man måste åka genom hela stan skulle kunna innebära ett stort problem!) och jag kände att smärtan började bli ohållbar. Barnmorskan skulle fixa en annan plats, troligtvis på BB Sophia, och återkomma. Hon ringde tillbaka och meddelade att det var fullt på BB Stockholm, Danderyds förlossning och BB Sophia men att hon ordnat en plats på Södra BB (som tyvärr är nedlagt nu). Varken jag eller Robin visste vad det var för ställe men satte oss i bilen och blev otroligt väl omhändertagna när vi kom dit. Jag var då öppen 10 cm och trodde att vi skulle föda barn direkt (även om det sedan tog många timmar på grund av olika omständigheter). Att jag stannade hemma, utan smärtlindring (har inte ens ett badkar…), tills jag var öppen 10 cm skrämmer mig. Tänk om vi åker in för sent denna gång? Tänk om det är fullt? Tänk om det inte löser sig med Lovina? Tänk om…

Det spelar ingen roll hur många Aurorasamtal jag går på eller hur väl förberedd jag trots allt känner mig, en av mina största rädslor är att inte få plats och att vi inte ska hinna in i tid. Och att det i sin tur ska leda till att barnet får skador eller inte överlever, eller att jag spricker massor eller förblöder. Jag inser att det är katastroftankar i sin renaste form och att det inte finns särskilt mycket som talar för något av ovanstående, men tankarna finns där, trots allt. Varannan tanke är lugn och positiv, jag har stor tilltro till min kropp och min förmåga, till att jag klarar detta och att allt runtomkring kommer att lösa sig på ett eller annat sätt. Varannan tanke är ett katastrofscenario. 

Jag önskar bara att förlossningen kan starta nu så att jag kan hantera verkligheten och det som sker där och då istället för diverse hitte-på-scenarion. Jag hoppas innerligt att jag denna gång ska få uppleva en fantastisk förlossning som blir så som jag önskar och att jag ska få bära med mig ett positivt minne av förlossningen, även om jag är smärtsamt medveten om hur ont det kommer att göra. Jag vill inte vänta längre. Men det spelar ingen roll vad jag vill. Bebisen kommer när den, och kroppen, är redo. Situationen på förlossningsklinikerna kan givetvis förändras från timme till timme och på något sätt måste det lösa sig. Det hjälper verkligen inte att skrämma upp sig själv. Men, det är lättare sagt än gjort. Så jag försöker med glada, snälla tankar. Försöker motivera mig med att sommaren är här. Försöker göra sådant som jag tycker om, som att träna lite (det lilla som fungerar just nu liksom) och äta glass. Men jösses vad jag egentligen bara vill att dethär ska vara över nu. 

Skriv en kommentar

3 + 8 =