Förlossningsdagen fyra år senare

Förlossningsdagen fyra år senare

909
0
Dela

Imorgon fyller min dotter Lo 4 år. De flesta föräldrar känner nog igen sig i den sentimentala våg som sköljer över en då. Alla minnen och all stolthet som blandas med känslan av att de växer för fort. Men spänningen i att se en sin lilla människa växa fram är ändå det som dominerar.

För fyra år sedan på minuten nu satte min förlossning med henne igång. Jag hade en utmanande graviditet och var psykiskt och fysiskt helt slut när jag två veckor över tiden förstod att fostervattnet började sippra. Jag hade gett upp hoppet om att hon skulle komma av sig själv och gick och var orolig för en igångsättning, så när något började hända förstod jag först ingenting. Eftersom fostervattnet som kom var missfärgat så åkte vi in en sväng på kontroll och väl inne började jag känna så smått att lite sammandragningar drog igång. Väl hemma igen hade jag en latensfas där jag kände mig stark och tänkte att ”det här kommer jag klara bra”. Ända tills de där rejäla värkarna tog tag i mig och rädslan började ta kontrollen. Jag hade inte förberett mig något alls på att möta smärtan, hade kanske tänkt några gånger och läst om dyktekniken. Men när man föder för första gången är det ju en upplevelse som inte liknar något annat och smärta och rädsla går automatiskt hand i hand om vi inte jobbar emot det.

Vi åkte in igen senare på eftermiddagen och väl inne hade jag först en helt okej känsla av kontroll. Ni vet, gungar lite på bollen, äter lite, går lite, tar värkarna och får lite akupunktur och massage. Vartefter tiden gick och kraften i värkarna ökade kom också min rädsla och anspänning mer och mer. Till slut så låg jag på sidan i sängen och rörde mig inte en millimeter mer på flera timmar, ingen gjorde heller någon ansats att hjälpa mig därifrån. Lustgasen och möjligheten att fokusera på något var räddningen, den fick mig att fortsätta andas och när den fick mig att dåsa bort var det himmelriket. Jag tänkte då i stunder att det gör inget om jag inte vaknar igen nu, låt mig sova och allt gå över fort. Jag fick vänta i många timmar på epiduralbedövning och när den väl sattes hann den precis börja verka innan mina krystvärkar satte i. Min barnmorska baxade då upp mig på knä för att få min bebis att sjunka ner, det var så sjukt skönt och jag kände mig så besviken på att ingen gjort det tidigare. Varför tilläts jag ligga där som en fiolsträng och missa allt? Krystfasen var min fas. Då kunde jag äntligen göra något och kroppen visade mig tydligt hur jag skulle göra. Det tog en stund men det var helt odramatiskt och härligt på alla sätt. Att få fram den där ungen, ens förstfödde har ingen liknelse, det är magi och livet blir sig aldrig mer likt. Hon föddes några timmar in på natten och det var mors dag, en dag jag trodde att jag skulle få vänta ett år till på att njuta av, men hon valde istället att göra mig till mor.

Ni vet att förlossningsvården tampas med personalbrist och platsbrist. Jag vet inte hur det var när jag var inne men min barnmorska såg jag inte mycket av, min sambo visste inte hur han skulle hjälpa mig när jag bara ville vara i min lustgasbubbla. Jag kände mig väldigt ensam och utlämnad, i min rädsla för smärtan. Det var ingen angenäm upplevelse. På pappret gick allt som det skulle och var en typisk första gången tidsmässigt. Jag fick inte ens en liten bristning. Kanske att just rädslan och maktlösheten är en grej för första gången också. Hade jag vetat vad jag visste efteråt hade jag tränat på andning, gått profylaxkurs, yogat och engagerat min sambo mer. Det som jag gjorde inför min andra förlossning. Men vem vet, ingen vet första gången och har man inte drabbats av oerhörd smärta innan så finns inga referenspunkter.

Lo, min dotter. Väl ute satte hon mig i ett paradigmskifte och jag skulle aldrig mer bli mig lik. Mer om det en annan gång. Nu fyller hon fyra och är en helt underbar liten tjej med snällhet och glädje som sina främsta egenskaper. Hon är ofta en spegel av mig och jag gör vad jag kan för att så frön av starkt och oberoende egenvärde, lite skinn på näsan och att lära sig se det som verkligen betyder något. I takt med att hon växer och blir påverkad av förväntningar på flickor från samhällets sida så snörps mitt hjärta. Jag har försökt att hålla henne utanför söta, snälla, duktiga och tillfredsställande lilla flickan-förväntningarna. Jag fortsätter såklart men nu finns många jag inte styr över med i hennes vardag och det svävar iväg på ett sätt jag inte gillar. Jag hoppas att hon låter mina små frön vara ledljus när hon tvekar och när hon ska ta riktning senare i livet.

Idag åker vi på semester till Grekland och kommer att fira hennes fyraårsdag med glass och bad. Ger mig själv och hennes pappa en klapp på axeln, vi gjorde henne bra och de här åren har varit de mest omvälvande och utvecklande i mitt liv.

Tack Lo, för att jag fick bli din mamma. Du är fantastisk och jag älskar dig så. /Mamma

Skriv en kommentar

16 − 11 =