Aurorasamtal och förlossningsrädsla

Aurorasamtal och förlossningsrädsla

1340
2
Dela

Den oundvikliga förlossningen kryper närmare och närmare. Jag är rädd. Livrädd. 
Ur ett medicinskt perspektiv, när man läser min journal, så gick min första förlossning jättebra. Det startade på måndag eftermiddag, avtog igen för att starta på riktigt på tisdag eftermiddag. Jag stannade hemma hela natten och när vi åkte in var jag redan öppen 10 cm, hon föddes kl 13.25. Det tog dock sju timmar efter att jag var öppen 10 cm och blev det en forcerad krystfas då hon tappade hjärtljuden få hon hade navelsträngen två varv runt halsen, men jag födde med enbart TENS och lustgas (ingen sugklocka eller liknande) lillan mådde bra när hon kom och jag behövde inte sy någonting alls. Det gick bra. Men det betyder inte att min upplevelse var bra. Det betyder inte att jag ser fram emot att göra det igen. Jag har skjutit upp tankarna på att nästa lilla bebis faktiskt ska ut, men jag inser att jag måste börja förbereda mig, för det är oundvikligt. Det känns ologiskt att vara livrädd när allt faktiskt gick bra. Men det spelar ingen roll. 

Det finns ingen logik och inga rätt och fel när det är känslorna som tar över, när rädslan kramar om hjärtat, halsen snörs ihop, tårarna bränner bakom ögonlocken och andningen stannar högt upp i bröstet. Samtidigt som jag litar på min kropp. Jag minns tydligt den fruktsvärda smärtan, men också känslan av att kroppen visste vad den skulle göra och tog kommandot. Jag minns paniken och rädslan när barnmorskan ringde på läkaren och allt blev rörigt och stressat, men jag minns också beslutsamheten i att jag ville föda mitt barn själv, utan medicinska ingrepp eller hjälpmedel. Min hjärna vet att jag var stark, att min kropp var fantastisk och att allt i slutändan gick väldigt bra. Det är mitt hjärta som inte riktigt kan landa i den tryggheten, känslan av rädsla och panik överskuggar fortfarande. Det finns självklart inga indikationer på att andra gången kommer att bli likadan, eller sämre på något sätt. Statistiskt sett så ska det gå snabbare och vara enklare, om jag förstår saken rätt. Men det finns så många om, så många men, så många omstädigheter som jag inte kan påverka. Jag försöker fokusera på det jag faktiskt kan påverka, mina tankar och min förberedelse. Men det är svårt. Så fruktansvärt svårt. 

Ett sätt att bearbeta första förlossningen och sakta men säkert börja förbereda mig för den andra, är att prata om det. Jag fick en remiss till Auroramottagningen på Danderyds sjukhus och idag var det dags för ett samtal med en erfaren barnmorska, med fokus på min rädsla. Obehagligt och jobbigt, men otroligt nyttigt och skönt. Att prata med någon som är specialist på detta och har kompetens att svara på frågor kring förlossning och barnafödande, men som också mött många rädda kvinnor. Mycket känslor och många tankar kom upp till ytan och att få möjlighet att ställa tusen frågor, skapa någon typ av plan, ge utrymme för rädslan och sätta den i skrift i min journal hade en något lugnande inverkan på mig. 

Jag vet att förlossningen kommer att ske. Jag har full tilltro till min kropp och jag hoppas innerligt att jag ska få en annan upplevelse med mig denna gång. Att jag ska våga vara rädd, möta rädslan och vända den till styrka. Jag hoppas innerligt att allt ska gå bra såklart, utan medicinska komplikationer, att jag ska ha kontroll men också våga släppa den. Jag har trots allt börjat längta efter att få träffa denhär nya lilla människan. Att få detta Aurorasamtal var ett steg i rätt riktning och jag är otroligt glad att jag hade styrkan att be om det och möjligheten att få det.

På fredag går vi in i vecka 33…

2 Svar

Skriv en kommentar

tolv − fem =