Sömnen, stressen och samvetet

Sömnen, stressen och samvetet

1374
0
Dela

Det är ett fullständigt rus av lycka, eufori och kärlek när man får barn. Det är också ett fullständigt rus igenom livet när man är förälder. Vad är det med den där stressen? Den är ofta så påtaglig, som ett sug i magen, blicken långt fram, aldrig göra bara en sak, alltid tänka på de tio kommande stegen.

Stressen över att hinna allt som småbarnsföräldrar ska hinna, borde hinna, vill hinna. Samtidigt som måsten pockar på kommer det hela tiden gliringar från omgivningen, alltid uppkopplade betyder alltid tillgängliga för osorterad input utifrån. Det är omedvetna, subtila kilar som slås in i våra hjärnor och på nytt får oss att känna att vi inte räcker till. Bra mammor ammar sina barn, lämnar inga syskon på förskola, bra mammor bär sin bäbis i sjal jämt, samsover, ger inte napp och gör egen ekologisk barnmat. Det är dåligt om mammor tittar i sin telefon, speciellt när hon ammar eller också när hon borde leka och njuta av sina barn, du njuter väl? Glöm inte att njuta för sjutton! Allt är motsägelsefullt, inget är individanpassat. Det finns en särskild plats i helvetet för människor som får mammor att känna sig mer otillräckliga. Det som är bra för mamman är också bra för barnet. Punkt. Smartphones kan till exempel vara ett ypperligt sätt att underhålla sig den femte amningstimmen under samma kväll. Lägg ner pekpinnar sluta klappa er för bröstet och kom in i matchen.

Mammor och de tre S:en – sömnen, stressen och samvetet. Kan vi inte bara hjälpas åt att styra dessa åt ett schysst håll. Kan vi inte ta och prata om det så att man inte känner sig så ensam och dålig när man upplever det som piss? När jag ocensurerat sagt rakt ut att jag haft det tufft sen jag blev tvåbarnsmamma så får jag helt plötsligt höra att fler har det tufft. Igenkännande nickningar bekräftar att fler känner sig apstressade, har jättedåligt samvete för att de längtar efter annat eller för att de varit arga på barnen eller inte hunnit leka, det är fler som sover dåligt, som är hur trötta som helst och det är fler som vill prata när det väl öppnas upp. Välkommet säger jag. Tänk om vi kunde vara fler som hjälps åt att bromsa i de här snabba åren.

Det kommer bli bättre. Barnen blir större. Ta till vara på tiden. Ja men ibland räcker inte den vetskapen. Ibland måste skinnet få luft och lungorna andas friskt, ibland behövs större pauser än ett toalettbesök. Andra redskap för att hantera vardagen än rutinerna. När jag är trött, hängig eller stressad tar jag oftast bort det som kanske inte är nödvändigt men så nödvändigt ändå när man vänt på det. För träningen, motionen, ensampromenaden, yogan, ensamsömnen och de egna drömmarna är ju det som gör mig till mig och inte bara mamma. När det sakta men säkert ryker och plockas bort ur vardagen blir mitt jag urholkat och till slut infinner sig en panik av bara stress, dåligt samvete och trötthet. Vänd på det du också nästa gång, lägg till det som gör dig gott, återigen, det som är bra för mamman är bra för barnet. Tvätten går ingenstans, mat kan man köpa färdiglagad och grannen kanske blir glad om hen får vara barnvakt en stund.

Jag vill inte stressa genom dagarna, veckorna och åren. Jag vill lagra känslan av att känna djup närhet med barnen, jag vill sitta med dem i soffan innan de ska sova, jag vill slöhänga med ett pussel på lördagarna. Det är inget som kommer gratis för det flesta, för många behövs en långsam och medveten självrannsakan och omprioritering. Mina små motton under 2017 handlar massor om det här, ett av ledorden är minimalistiskt och det handlar om att skala av, i materialism, i åtaganden, i energitunnor och i bilden av det jag tror att jag behöver och borde göra. Nu är det väldigt lätt för mig att tacka nej till saker, behöver inte ens ha något att skylla på utan säger oftast bara att det inte är att det inte är intressant för mig eller inte kan prioriteras just nu.

Sen jag började jobba heltid har en ny typ av vardag uppenbarat sig. Den där man lägger nästan all vaken tid på annat än barnen, hemmet och annat som är av betydelse. Jag har två timmar ihop med barnen när jag kommer hem och någon timme själv efter att de somnat (lägger mig ofta galet tidigt). Vad hinns med och vad ska hinnas med? Vet inte än. Håller på att vänja mig och landa i känslan och hitta vägarna till avskalat men meningsfullt. Vill så mycket, mysa, träna, yoga, umgås med partner, jobba, skriva, prata med vänner, laga mat och fixa. En timme är inte riktigt nog där.

”Gör vad du kan med det du har”

Ord från Petter A Stordalen, hur skulle man inte kunna lyssna på hans råd? I will! Håller på, är pilot och styrman i mitt liv och har en rutt, små gropar här och där men jag gör det jag kan med det jag har. Målet är en vardag som jag älskar att leva i och som tar fram det bästa ur mig och mina älskade. Set goals high, oh yes!

Hur har ni det i vardagen? Vilka tankar har ni kring vardagsstressen och hur har ni lagt upp det med till exempel träning, sömn och umgänge?

Kram

Skriv en kommentar

2 × 5 =