Ärligt om ett år av trötthet

Ärligt om ett år av trötthet

2855
4
Dela
Den där nyfödda lilla bebben, ett år senare idag.

Idag fyller min son 1 år. Det har varit ett år av total trötthet, utmattning, sömnlöshet, stress, press och icke existerande egentid. Kanske låter det deppigt och som ett himla gnäll men vet ni, så är det ibland, deppigt och gnälligt.

Innan han kom och vi bara hade vår dotter, som var en lugn och harmonisk unge tänkte jag ofta på att vi hade tur. Tyckte ofta så in i bomben synd om mammor och pappor som pratade om att de inte fick sova. Trötthet och sömnbrist har varit ett av mina mardrömstillstånd tidigare och efter att dottern kom började jag aktivt jobba med att inte bli paralyserad av trötthet. Kanske hade universum något i bakhåll där. Sonen som kom 2,5 år efter dottern var en närhetstörstande och icke-sovande kille med höga underhållningskrav. Han tog begreppet kvarta på högsta allvar och slumrade endast kvartar under dagarna, efter till synes ändlösa vaggningar. Jag kan fortfarande teleportera tillbaka mig själv till känslan när jag buffar och vaggar till förtvivlan för att få honom att kvarta lite, dottern är satt i soffan framför sjunde timmen film, hon hyssjas gång på gång och både svett och tårar tränger fram hos oss alla. Den där kvarten som lillkillen sedan sover fylls med kompensation av dåligt samvete för dotterns begränsningar. Dottern slutade sova middag långt innan han kom så det har aldrig funnits en vilostund för oss alla tillsammans.

De nattliga äventyren har varit många och oftast helt obegripliga. Han har aldrig varit varken en gaphals eller nattuggla men han har sedan han kom haft hudkontakt som prio för att sova och har blivit störd av minsta lilla. En annan har icke-hudkontakt som prio för att sova och vi har kolliderat, minst sagt, han och jag. Kroppen har fått ta mycket stryk av halvsittande nätter med bebis vid bröstet timme efter timme, buffande, vaggande, nynnande. Ofta låg dessutom tvååringen bredvid också eftersom pappan i huset jobbat kvällar och nätter då. Att halvera och hacka upp nattsömnen är inget att rekommendera och det är knappast unikt, men icke desto mindre påfrestande. Än idag är hans nattsömn kass men för tillfället drabbar det mest hans pappa som tar nästan alla nätter efter att vi lagt ner amningen och han bytt till dagtidsjobb.

Min lust att promenera är fortfarande tagen i beslag och jag jobbar med att äga promenaderna igen. Jag har gått så oändligt många mil i ett näst intill paniskt trötthetstillstånd för att bebisen skulle sova längre än den där kvarten. Mest blev det ensliga skogsvägar för en moped, bil, skrattande barn, ja allt som gav ljud i från sig, väckte honom. Jag har varit folkskygg och hatisk mot pratglada grannar och jag har gått ifrån att älska att träna med barnvagn till att vilja lägga både den och bebisen på hyllan. I vår kommun får syskon 15 timmar på förskola och den tiden åts lätt upp av paralyserade sömnpromenader. Jag bugar ödmjukast åt er medmammor som skrattar ironiskt och sorgset när ni får rådet att sova när bebisen sover och träna när bebisen sover. Mina enda råd efter det här året är dra ner på ambitionerna, håll ut och be om massor av hjälp.

Det finns en massa olika träningsklasser med bärsele har jag sett, och en hög med övningar att göra med sin bebis som vikt och hur man kan involvera barnen i träningen. Allt det verkar toppen på sina olika sätt men för mig har träningen blivit en punkt att hålla som min egen, efter allt som ätit mig in på skinnet har lusten att vara sådär påhittig och lättsam till träningen försvunnit och endast blivit ett rum som jag vill hålla kvar som mitt eget. Jag hoppas att det, precis som promenaderna kommer att ändras igen, men det är inget jag tvingar fram.

Året som gått har serverat tuffa utmaningar och helt klart stärkt oss. Inte minst har det gjort mig otroligt ödmjuk inför hur tunn linjen är innan utmattning och symtom på långvarig stress ger sjukdom. Jag har också fått ett helt nytt begrepp om hur sliten och trött kroppen kan kännas och att vila inte kan ersattas av något annat för att få energi.

Varför tar jag då upp det här i en blogg på en sida om mammaträning? Jo för att det är viktigt för mig att ni som läser vet att jag gjort en resa som många känner igen sig i. Att jag står för att livsresor trumfar kroppsresor, alltid. Och att mina råd och tankar om kroppen kommer från en småbarnsutmattad och tankspridd mamma med en skyhög piedestal till er alla som kämpar där ute. Jag vill inte vara med på tåget där man pekar och säger att man får räkna med att det är jobbigt och bara bita ihop köra.

Nu ska jag fira min lilla ettåring och som uppföljning på det här kommer tips, knep och knåp som jag lärt mig under året, för kroppen och för knoppen.

Kram och tack

img_2974
En av otaliga promenader.

v 40
v 40

I v. 42
I v. 42. Sprickfärdig och när han väl kom var det bara några timmar kvar tills jag skulle blivit igångsatt egentligen.
 

4 Svar

  1. Så bra skrivet! Minns mitt första år med Ebba och Lovisa! Skiljer sig 2.5 år mellan de. Kronisk trötthet och inte alls sugen på att ”hitta på” något med någon annan än mannen när han var ledig. Spontaniteten förutom leken med barnen var helt frånvarande. Nu är det inte alls samma med 5 år mellan barnen. Energin finns! även Spontaniten. Får förstås mkt hjälp av 2 stolta storasystrar som ger mycket tid och kärlek till Linnéa ❤ heder åt dig som då stundtals blir ”ensamstående” vissa kvällar och nätter. Tänk bara att det blir bättre med åren! Men det är en tuff tid! Sköt om er❤

    • Tack Anna! Vilken bra pepp att få från någon som varit i samma sits. Känner precis som du. Man bara längtar efter tid för sig själv eller själv ihop med sin käresta. Har känt mig ledsen senaste året över att kanske inte orka ett till barn, som jag gärna skulle velat ha, men har fått höra från fler som säger som du. Sköt om er också, stor kram

Skriv en kommentar

sex − tre =