Är kejsarsnitt ”fusk” och är flaskmatning ”fel”?

Är kejsarsnitt ”fusk” och är flaskmatning ”fel”?

1387
0
Dela
Till alla mammor där ute:
 
Ni är alla lika mycket värda, oavsett hur ni väljer att föda era barn eller hur ni inte väljer att föda era barn. Detsamma gäller om ni väljer eller inte väljer att amma.
Läste precis ett inlägg av Hormoner & hemorrojder som i sin tur citerade en krönika som skrivits av en kvinna som känner sig ”misslyckad” för att hon tvingades till ett akut kejsarsnitt. Jag har själv ingen erfarenhet av det, men tänker att det måste vara otroligt traumatiskt att få vara med om det. Ni som varit med om det eller har kunskap, får man hjälp med att bearbeta sina känslor kring detta sedan? Jag har kunder som även mår dåligt av att de, mer eller mindre, tvingats att föda vaginalt fast de varit livrädda och velat ha kejsarsnitt istället.
 
Sedan har vi folk som mig som vill och har kunnat föda vaginalt, där första förlossningen innebar att jag groggy av lustgas tvingades föda mitt barn med tusen folk i rummet (kändes det som) eftersom pulsen gick ner på min son ( och läkare med sugklocka kallades in samt fler barnmorskor) som efter 3 krystvärkar och tryck i princip flög ut ur min kropp och lades på mitt bröst. Där låg jag och hann inte riktigt med min egen kropp känslomässigt och var rejält chockad att ha gått från att tänka att ”tänk om han dör?” till att jag i ögonvrån såg hur läkaren stod redo med en sugklocka och massa människor mellan mina ben. Snacka om att känna sig utlämnad! Fick jag hjälp med att bearbeta detta? Nej. Och jag vet många mammor där ute som känner sig ensamma och helt utlämnade efter förlossningen. För sedan går ju ALLA fokus till barnet. Visst, man får fylla i en enkät och prata kring hur man mår mentalt några veckor efter, men förutom det så vet jag inte om jag tycker att man lägger så mycket resurser på att mamman skall må bra. Och eftersom ingen pratar om att man KAN må dåligt efter sin förlossning och kanske har mycket att bearbeta så tänker man kanske att det är något fel på en eftersom alla andra verkar ju må då bra?
 
Och så har vi ju det här med amningen som alla har åsikter om. Ja, vi vet alla att amning är det bästa för barnet. Men vad är det bästa för mamman? Att amma kan vara trixigt värre och det gör ont om man inte får in rätta tekniken men man kämpar sig igenom eftersom alla säger att det är det bästa för barnet. Under tiden mår mamman dåligt, har ont, gråter i sin ensamhet och känner sig misslyckad den dag hon bestämmer att det får bli flaska istället.
 
Alltså, vi måste hjälpas åt med att inte ge skuldkänslor till varandra! Vi måste peppa varandra och vara mer förstående. Försöka förstå åtminstone och våga prata om det som känns jobbigt. För av egen erfarenhet så vet jag att när man väl börjar prata om det jobbiga, så är det fler som vågar öppna sig och då känner man sig plötsligt mindre ensam om mer ”normal”.
Kan vi komma överens om att peppa mer och döma mindre?
 

Skriv en kommentar

tretton − 13 =